Så har vår älskade Loka nedkommit med valpar efter en tid av längtan. Natten mellan tisdag/onsdag födde hon fram fyra
valpar. Tre hanar och en hona. Tyvärr var en valp dödfödd och fick trots ihärdiga upplivningsförsök inte uppleva det glädjefulla med att leva. En valp till gav upp andan efter ett dygn trots våra outtröttliga ansträngningar. Den var redan från början allt för illa rustad att möta den kalla världen utanför den skyddande fosterhinnan.

Kvar är nu två underbara små "knyten" som piper,gnäller och uppvisar en märklig levnadsglädje och överlevnadsinstinkt.

Redan efter 48 timmat kravlar de gnyende runt i valplådan och utstöter hjärtknipande ljud när mamma hund går ifrån korta stunder för att äta eller dricka.

Med andra ord. En omtumlande upplevelse där sorg och lycka gick hand i hand.

Det märkliga var att tiken redan från början förstod att den ena valpen var för klen för att klara sig. Bara efter några timmar markerade hon detta genom att "stöta bort den" från de övriga friska valparna. Vi försökte lägga tillbaka den under mammans skyddande och värmande päls men det hjälpte föga. Valpen knuffades försiktigt bort och hamnade utanför familjegemenskapen.

Det gjorde ont i hjärtat att bevittna detta beteende men på något vis är naturen både brutal och vacker. I vilt tillstånd hade det varit fullständigt naturligt att en "klen" valp övergivits för att säkra de friska ungarnas överlevnad. (Man undrar bara hur tiken kunde förstå så snabbt att denna valp var "annorlunda"!)

Det finns en anledning till att "hundar" födar många valpar. Inte alla kommer att överleva men artens fortlevnad är förhoppningsvis säkrad.

Nu skall jag dra mig tillbaka och fortsätta njuta av tilldragelsen...