Igår mitt på dagen åkte jag och hundarna ut till lokala brukshundsklubben. Skulle bara gå en sväng i skogen var det tänkt. Men hej, helt plötsligt bestämde jag mej för att gå en stig som jag aldrig gått förut. Någon skulle ha varit med med kamera, för jag och mina jyckar över stock och sten, genom en våtmark och till slut alldeles vilse . När hjärncellerna började fatta vad som hänt och jag började fundera så insåg jag att jag hade gått på tok för långt norrut. Det var bara att vända och trassla sej tillbaka över stock och sten. Promenaden som jag från början tänkt skulle ta en 30-40 min, blev i slutändan 2,5 timmar. Hundarna var lyckliga och omedvetna om mattes kval, skulle jag nånsin hitta hem igen? (skogen är inte särskillt stor, man hör trafiken om man tänker sej för.)
Och var var mina 2 !!!! mobiler ??? jo hemma. "Vadå, ska man ha mobilen med sej ?" Jag är ett riktigt nöt.
Tillbaka vid bilen med dyngsura fötter, håret klibbande på huvet av svett efter alla strapatser. Vad bestämmer jag mej för att göra då ? Jo, åka och handla, vilket jag gjorde. Väl hemma så kunde jag förstå varför folk tittat lite konstigt på mej , fullt med barr och pinnar i håret, barr och spindelnät på byxorna, jag var nog en riktigt vacker syn när jag kom gåendes med min kundvagn.

Idag har jag varit hemmavid hela dagen, ute och rastat hundarna och tvättat alla jul gardiner. Jag undrar hur lång tid det tar innan folk glömmer träskmonstret med pinnar i håret, så man våger sej tillbaka till affären ?


Hej hopp i lingonskogen Keithy