Jag ska klaga på vädret!
Jag bor i Järna, på Norrtuna.
Norrtuna är ett kluster av betongklumpar som ligger utspridda på ett berg.
Över-Järnas högsta punkt.
Stället ligger så högt att det en gång i tiden fanns skidlift.
På vintern åkte man alltså skidor ner för denna högt belagda punkt.
På sommarn anordnades något som hette "slalomrocken".
90-Talets punkligister spelade sina rockiga punklåtar och småbarnen samlade in alla pantflaskor och fick en 10:a för besväret.
Förstår ni nu vilken kultur och historia denna kulle har?
Karrokaja som liten pantburkssamlare!
Rent allmänt så är det helsike att ta sej upp på detta berg, men tydligen ska man få kondis av det.
Jag går upp och ner för den där backen, flera gånger om dan och jag flåsar som en gammal gnu varje gång...men men.
Rent vädermässigt då?
Det är också ett helsike!
Eftersom det är så spetsigt och så otroligt högt så fastnar liksom alla regnmoln över Norrtuna.
Speciellt dom där tunga, mörka,
jag-är-full-av-blixt-och-dunder-död-och-elände-molnen, dom har en tendens att alltid stanna och ställa till det över Norrtuna.
Och för att ni ska förstå mitt klagande och lidande så måste jag berätta om en hemsk upplevelse från när jag var 16.
Så här såg jag ut när jag var 16.
Så här såg jag ut när jag var 16.
Nu tar vi det kort och enkelt.
När jag var 16 så tältade jag, mitt i natten så vaknar jag av att världens oväder drar in.
Stället jag tältade på hade även sovsalar till förfogande och eftersom jag simmade i vatten tänkte jag att det skulle vara bekvämare att sova inomhus.
Packa ihop allt, överge mitt tält (som faktiskt överlevt 2 omgångar på hultsfredsfestilaven!) och började promenera till husen.
När jag befann mej mitt emellan husen och mitt tält, så börjar det panikåska!
Och självklart slår det ner en blixt. Och jag skojar inte nu, men den slog ner 5 meter ifrån mej! tyyyp.... Men jääääävligt nära! Hela marken skakade, jag blev lite halvblind av det skarpa ljuset, öronen slutade funka och hela min kropp började springa i panik mot husen!
Sen den dagen är jag fett rädd för åska.
Inomhus är det lite pirrigt bara.
Men utomhus, när man går där och har skiten omkring sej...då är det TERROR!
Så som idag typ.
För denna spetsiga kulle som jag bor på hade som vanligt spetsat ett aggressivt åskmoln som i ren ilska började häva ur sej blixtar hit och dit.
Och jag går runt i skogen, med hunden, i ösregnet och är vettskrämd!
Illustration över mitt kvarter.
Jag promenerade liksom precis där träden tar slut och där sjön börjar.
Så vi kröp ihop i nån barrig liten grop och satt och gjorde oss små.
Och jag kunde lyssna till mitt hjärtas panikslagna bankande.
Jag satt som en skrämd hare och tänkte på hur en människa ser ut efter en blixtträff.
En på miljonen, en på miljonen, satt jag och viskade för mej själv.
Hunden brukar vanligtvis ligga och gny av rastlöshet så fort man stannar.
Men denna gången tyckte hon tydligen att det var mysigt att ta skydd för regnet, så hon kröp ihop till en liten blöt, sorglig boll, med sitt blöta huvud inborrat under min jacka.
Men efter en halvtimme så lossnade åskmolnet och solen kikade fram och jag sprang hem!
Slog genast upp fakta om åskväder och hittade denna blogg som var ganska rolig!
Och det var väl det jag ville säga, läs denna blogg! http://www.ppl.nu/3159/sannolikheten...skt-ganska-hog
Och ett skräckfyllt åskvä....inlägg belastar zoopet.
PS. Så här ser jag ut nu.
Förklaring: Jag hittade en snygg svärmare och dum som jag var så satte jag den i ansiktet och tog kort. DS.
Men med en kopp varm choklad och en mysig filt inne i sitt kära, säkra hem, då kan det nästan vara lite mysigt
Fast innan jag bevittnade detta blixtnedslag så tyckte jag det var spännande när det dånade.
Var man utomhus då så kunde man ju se vart blixten slog ner, dra dit kort efter och titta var ju nästan en hobby, dock inte längre.
Det var ingen liten "fjäril"