Anna heter hon.
Hon ser ut ungefär som jag. STORA ögon, liten plutte mun.
Jätte ljus hud
Men hon är smal, hon är jätte smal - och skrynkligt som ett litet russin.
Jag är ju rund som en pumpa och len som en persika, men då är jag bara 22.
Hon blev över 75.

Min farmor hade KOL, det fick hon för typ 30 år sedan tror jag.
så jag minns henne alltid som sjuk.
När jag var liten var det ingen större fara, hon flåsade lite när det var jättevarmt.
Om hon var tvungen att anstränga sej så kunde hon få en attack, det liknade en astmaattack.

Jag minns en gång.
Hon började flåsa sådär läskigt och okontrollerat, vingla runt av syrebristen.
Jag hjälpte henne till en stol som hon kunde sitta på, min storebror stod chockad och tittade på.
"Ska jag hämta ett glas vatten Anna?" frågade han.
"Nej... det är inte vatten jag behöver, det är luft"
Då frågade jag lite skämtsamt. "Ska jag hämta en cykelpump?"
Hon tyckte det var så otroligt skoj så hon kunde inte bärga sej och ett härligt,
rassligt, apflabb kom från henne.
Vilket resulterade in en massa nyttig luft

Anna kommer ursprungligen från Västsverige, sen träffade hon Sten som bodde i Tidaholm.
Anna flyttade dit och dom fick en liten pjuklarv som dom döpte till Linus.
Sedan skildes Anna och Sten och Anna och Linus flyttade upp hit, till Järna.
Linus växte upp och träffade Sabine, dom fick 4 pjuklarver, Julian, Karolina, Florian och Sören.

Anna var även taxichaufför, hon berättade en gång när hon råkade krocka med nån.
Kommer inte ihåg om det var hon eller den andre som var "orsaken"
Men i vilket fall så steg denne mannen ut, han var väldigt ledsen över det hela,
sprang fram och kramade Anna. "Förlåt så hemskt mycket frun" sa han.
Anna stod bara och gapade, sen lyckades hon kläcka ur sej "Det är bara trevligt att få krocka med dej"
Gissa vem det var? TAGE DANIELSSON!! hade också tyckt det var trevligt
"Den snällaste man som finns - trots att han är kändis, 100% ödmjuk" sa hon.

Dom sista åren i hennes liv var hon väldigt sjuk.
Hon hade slangar i näsan och en andningsaparat i köket.
Lite läskigt liksom, hennes lungor står ute köket och flåsar mekaniskt.
Jag gillade inte detta, jag gillade inte denna dystra stämning som var hos henne.
Alltid mörka, dunkla gardiner som var fördragna. Hon kunde ju inte städa heller så det var fullt med spindelväv i taket, huset hon bodde i var väldigt nedgånget,
bruna fläckar, tapeter som lossnat och sedan blivit täckta med en gammal tavla.
Hon samlade på saker också, Gärna gamla minnen, det gjorde stämningen ännu mera dyster.
Jag sa alltid att jag skulle komma, men hittade alltid på ursäkter eller lät det "rinna ut i sanden"
Dumt gjort, nu är hon död.
Men en sak vet jag, allt detta som gjorde att jag inte ville komma, det sa jag till henne och hon förstod.
Så hon vet att vill vara med henne, men helt enkelt inte orkar psykiskt.

Jag ska inte älta över att jag inte träffade henne.
Jag ska inte säga "jag borde gjort såhär" ingen mår bra av det!
Jag ska ta tillvara på det som går att ta tillvara på.
Jag ska sitta vid hennes sida och tänka på henne, titta på henne, berätta saker för henne.
Jag ska träffa henne - en sista gång.

Jag älskar dej Farmor!