I natt gick min farfar, och min allra bästaste vän i hela världen, bort. Han blev 94 år.
Det var han, med sitt fiske- och naturintresse, som gjorde mej till marinbiolog från början, och nog till akvarienörd också.
Efter att jag fick veta det satt jag med min dotter i knät, och för en liten tid hade jag såväl livets början som dess slut inom mej. Jag älskar min dotter, och jag älskar min farfar. Och jag förstod meningen med allt, det som så många har funderat över. Det är så enkelt...meningen är att man skall älska varandra.
Jag tänkte sedan på min farfar...för att bara nämna något vill jag berätta om min katt Jamis, som jag var tvungen att lämna över till farfar och farmor, eftersom jag ett tag reste så mycket. Katten hade det bra hos dem länge, men blev gammal och dog. Min farfar grät nog i en vecka, och så fort man nämnde katten fick han fortfarande tårar i ögat, även efter många år.
Jag hoppas att ni kan förstå kapaciteten min farfar hade för att känna, och ge kärlek, och hur det var att vara hans barnbarn...
Så, om meningen med livet är att känna och ge kärlek, då levde min farfar nog med större mening än de allra flesta.
Nu är han död, och min allra "bästaste" kompis i hela världen finns inte längre.
Hejdå, farfar. Jag älskar dig.
Låter som att din farfar var en härlig man som gjort starkt intryck på dig och ditt liv.
Så vackert du skrivit om din farfar. Så lycklig du ska vara att ha haft honom så länge.
Jag som varken har haft farfar/farmor eller morfar/mormor i närheten eller känt så bra blev så rörd - och GLAD för din skull som haft en sån farfar.
Som Kjell skriver, det är dom glada minnena som lever kvar.