Jag kanske har nämnt det förr men det jag tycker är tuffast i akvariehobbyn är ”culling”. Först kläcker man en riktigt fin kull av sina favoritfiskar och börjar mata ynglen. Efter ett tag är man inte längre riktigt glad över att de är riktigt så många - oftast betydligt fler än man först uppskattade dem till. Sedan inser man att man egentligen har för lite utrymme och att maten inte riktigt räcker till. Enstaka yngel börjar dö och andra sackar efter i tillväxten och vad skall man då göra åt detta? Försöker man dra upp alla ynglen blir det riktigt arbetssamt och katastrofen lurar alltid om hörnet. Ett litet misstag och allt kan visa sej vara förgäves. Så var situationen när det gäller min nuvarande cardinaliskull. Så idag fick min orthonotuskull smaka på naturligt foder, de livnär sej ju normalt på mindre nothos. Sannolikt sparade jag dock för många cardinalisyngel som vanligt.