Det började med att vi byggde om lite hemma. Varje gång vi åkte till Hornbach med barnen så gick vi och tittade på fiskarna och jag mindes det akvarium vi hade hemma när jag var liten.
Återblick: Jag har mkt luddiga minnen av detta akvarium, men jag minns att vi hade svärdbärare, molly och platy. De fick yngel ibland och det var kul. Vattenbyten var ett himla pyssel om man skall gå efter mammas pustande, stånkanden och höga skrik när hon skulle fånga in "malen". Ja, det enda jag minns av malen var att den hoppade när man skulle fånga den och mamma skrek och tyckte den var otäck. Till slut fick fiskarna vita pricksjukan och så var det slut med det. Jag kan ha varit 7-8 år.
Nutid: Barnen och jag står på Hornbach och dottern får syn på dvärggrodorna.
"Mamma, jag vill ha en groda"
(Absolut inte! Små djur är inget man bara köper sådär) "Men älskling, var skulle grodan bo? Vi har ju inget akvarium?" (Snygg räddning, få se hur hon löser detta).
"Men vi kan köpa ett, i en låda! Och ställa bak i bilen"
Nej, barnet kan inte läsa, men hon har förstått konceptet av ett akvariepaket iaf. Det blev inget att ställa i bilen den gången, och det hela hade kunnat sluta där. Sedan kom skolstarten...
Mitt barn grät på kvällen för att hon skulle till skolan dagen efter, grät innan vi började klä på oss på morgonen, grät hela vägen till skolan. Väl där fick jag bända loss hennes små händers krampaktiga grepp om mig, för att sedan glatt vinka åt henne när hon stod i fönstret med tårarna rinnande.
Det händer något när man blir förälder. Förmågan att tänka rationellt utplånas. Klart ungen skall ha en groda, bara hon blir glad igen.
Fortsättning följer...