
Läser för närvarande Kemi och matematik på högskolan. Kommer ni ihåg den där känslan man hade när man va liten, den känslan när man inte förstod nånting och samtidigt tyckte det va jobbigt att räcka upp handen och fråga läraren? Den känslan har jag i den ena kemi-kursen jag går i. De förkunskaper som lärarprogrammet har som intagningskrav är inte på något sätt relaterat till de kunskaper som verkligen behövs. Sist jag satt där som ett fån och faktiskt tog mig mod att tala om att jag inte förstod fick jag till svar
- Varför? Hur svarar men på nåt sånt? Att man är så dum i huvudet eller att man inte har förkuskaperna eller att läraren inte kan förklara?
Nåt som gör mig ännu mer irriterad då det gäller undervisning på högskolan är att många av de "lärare" man utsätts för (tänk på att jag sk utbilda mig till lärare) inte har undervisningserfarenhet sen tidigare. Många är doktorander och väldigt duktiga på det dom undervisar i....men ärligt talat.... att hålla lektioner genom att läsa innantill från en powerpoint kan väl vem som helst! Så, då har jag fått spy lite galla!
Nu är det inte långt kvar till vi drar till Thailand

