Japp, då var det dags att förnedras igen då! Finns det nåt värre än att stå i ett provrum halvnaken, hårig, fnasig, blek, "cellulitig", "kramgo" osv osv... Eftersom min födelsedag är i antågande (vilken jag helst vill glömma av) så har mamma bestämt sig för att ge mig ett par byxor i present.
Ja vet att det är jättegulligt av henne och jag uppskattar hennes omtanke men.... Det är inte roligt att prova byxor när man i samband med sina studier gått X antal kilo. Inget passar förutom tältbrallorna som gör att midjan hamnar direkt under brösten. *suck* Lilla mamma är så gullig och springer runt och hämtar byxa efter byxa. Börjar man protestera:
-Nä mamma, dom där brallerna får jag inte på mig, dom är för små.
- Men så stor är du inte!
Man provar brallorna och förnedringen är total: dom går inte på! Provrumsdepressionen slår på med full kraft. Fy fan vad jag ser ut, skriker man inombords.
Men lilla mamma tittar bara och springer sen vidare för att hämta mer byxor. När man snart är 34 år borde man väl fått såpass insikt att man kan tycka om sig själv hur man än ser ut, men nää.
När jag nu ska ut och prova byxor med mamma så får jag nog se till att jag ätit nåt innan: blodsockersänkning gör mig ilsken och deppig (vilket vi inte vill)
Jag skall oxå tänka 10 000 positiva tankar om mig själv innan jag drar för draperiet i provrummet!