I helgen lyckades jag med konststycket att skaffa mig en blåtira! J*klar vad kul jag hade! 97 fall av 100 betyder blåmärken på mig att jag har haft roligt, så även nu. Enda problemet var just att det blev en blåtira. Överallt annars på kroppen kan man ju dölja märken. Mamma blev tokig när hon fick reda på det! Spelar ingen roll om det är 10 år sen jag flyttade hemifrån. Hur man lever slutar tydligen aldrig angå mammor. I alla fall, i fredags kväll fick jag och mitt underbara sällskap den briljanta idén att träna mig i självförsvar. Vilket ÄR en briljant idé! .... om man inte delat på en hela whiskey först. Så kvällen slutade med blåtira, diverse andra blåmärken och total skrattkramp i kinderna! För att inte tala om lera över hela kläderna och löv innanför tröjan! Jag antar att jag borde skämmas men varje gång jag tänker på den kvällen blir jag alldeles varmglad inombords så jag har inte ens vett att göra det. Trots att jag hade f*n så mycket mer innanför västen än jag haft på år och trots att jag har "lila ögonskugga" både över och under ögat. Mitt sällskap var inte i mycket bättre skick heller och hade haft lika roligt.

Igår gjorde jag en av de svåraste saker jag gjort i mitt liv. Jag släppte mannen jag älskar fri, trots att han älskar mig lika mycket. Och varför gjorde jag det? Av kärlek. Det har varit på G ett tag av ett skäl, och det är inte känslorna som bråkar. Vi har varit tvungna att smyga med vad vi känner. Förbjuden kärlek. Under det gågna året har jag lyckats lösa alla mina knutar, slängt det bagage som hindrade mig från att vara hans. Han har inte haft möjlighet att göra samma sak. Jag släpper honom fri för att ge honom den chansen. Jag vill aldrig mer behöva dölja något så vackert som vi har, inte att han ska behöva göra det heller. Det maler ner oss och sliter oss itu eftersom båda har en väldigt stark moralstomme och hederskänsla. Om vi fortsätter som vi gjort kommer vi båda gå under. Bättre att avsluta det. Lyckas han reda ut sitt bagage kan det bli vi igen, öppet och med stolthet. Lyckas han inte... Ja då har jag i alla fall väldigt vackra minnen kvar. Men det är inte lätt. Det gör ont. Mycket. F*ck it. Jag överlever. Jag hoppas dock på ett "To be continued..."