Mitt akvariums favorit, en fullvuxen Sterbaimal syntes inte på 2 dagar. Efter ca 30 minuters letande så hittade jag honom längst in i en rotgrottan inkilad under en smal del, som att han fastnat eller så. Alldeles död.
När jag inte hittade honom så tänkte jag allt möjligt. Har han hoppat ut? I så fall kanske hunden tagit honom... Har han blivit sjuk etc. Mätte NO2 som låg stabilt och då visste jag att inget låg och ruttnade i varje fall.

Men efter ett pillande med en blompinne så fick jag fram honom för en snabb-begravning i toaletten.
Vad som överraskar mig en del är hur sorgset det känns, nästan ledsamt och lite tungt. Men det här är avigsidan med djur hund eller fisk. De blir inte så gamla.

Men det känns lite besynnerligt att ha en klump i halsen när man spolar ner en fisk som man faktiskt tyckte om. Men i och för sig. Min fru och jag grät när honan i ett lekpar med Scalarer dog efter 3 år tidigare. Så man fäster sig lätt.

Är man blödig och känslig så är man, även för sina fiskar.

Klicka på bilden för större version Namn: Sterbai med Kardinaltetror.jpg Visningar: 3 Storlek: 103,6 KB ID: 2345042

Sista bilden.