... åt
ciklider. Det har aldrig hänt mig förr. Folk brukar inte vara så lättsinniga att
de anförtror sina djur åt mig. Men nån gång skall väl vara den första. En
jobbarkompis som skall resa bort anförtrodde mig fyra stycken Teleocichla. De är
nästan vuxna, men _så attans små_. Jag vågade inte ha dem hos
erythromicron-ynglen (*så* snälla är de säkert inte), så de går hos
Crenuchus-ynglen. Och de är mindre än de största crenuchus-ynglen! Detta måste
vara en av världens minsta ciklider räknat i vikt. Crenuchusarna har
ciklid-temperament, och det blev lite gruff när jag släppte ner Teleocichlorna,
men de försvarade sig, och åt till min stora förvåning lite av de laxpellets jag
hällde i för att distrahera crenuchusarna. F.n. verkar alla Crenuchus ignorera
teleocichlorna, och har gått tillbaka till sin vanliga favoritsysselsättning:
inbördes lätt-terror. Jag skall bara ha teleocichlorna i ungefär en månad, och
det är inte vuxna fiskar, så nån lek blir det inte, men det är inte utan jag
blivit sugen på att skaffa några själv. De verkar hitintills inte alls vara
samma bindgalna mikro-mordmaskiner som de små arterna av Crenicichla (ha, famous
last words...).