Fick just reda på att min älskade katt antagligen måste "gå vidare till himlen". Han var min första och enda. (De 3 vi har nu har jag "adopterat", de är eg min sambos.) Men Casper bor hos mamma sen jag flyttade till stockholm eftersom jag inte ville ta med honom till storstan när han var van att bo i villa med stor trädgård. Det är med stora tårar rinnande nedför mina kinder och en stor sorg jag måste säga att hans 12 åriga liv snart är till ända. Mamma tog honom till veterinären idag eftersom han avmagrat och tappat orken. Det är njurarna... prover togs och svaren är inte klara förrän på måndag, men i mitt hjärta vet jag att min underbara fina prins inte kommer klara sig. Inte denna gång...

Jag var där när han föddes och visste direkt att vi hörde ihop. Min mor sa att det aldrig skulle komma in en katt i huset så länge hon fick bestämma. Men in kom han, och han blev det viktigaste vi hade. Liv lades om för att han skulle få det bästa möjliga, akuta bilturer för att maten som fanns hemma inte passade herrn, semestrar som aldrig blev av för att ingen kattvakt fanns... För gud vet att lilla Kotten inte ska behöva spendera ens en natt ensam. Och än idag har han aldrig varit ensam mer än några timmar i stöten. Och fortfarande är det det första jag gör när jag kommer hem till mamma att leta upp kissen och krama honom.

Jag vet att han kanske kan leva i nåt år till, men till vilken nytta? Vi kan inte vara så egoistiska att låta våra älsklingar leva kvar om de lider. Det är bättre att han om han nu lider får förenas med sin mor i katthimlen.

Det kommer bli en lång helg. Dessutom är jag däckad av en ovanligt elak influensa så jag kan inte köra de 40 milen för att säga adjö och spendera den sista tiden med honom. Så Casper Edward Jr... om detta nu är slutet- tack för dessa underbara 12 år.
[ATTACH]32299[/ATTACH]