Just nu funderar man på vart man skall börja berätta.. jag har en så obehaglig känsla i kroppen just nu... Hur skall jag börja??

Till att börja med vinkade man av veteranbilen i lördags. Eller ja... jag var hemma med ungarna för att jag kände att jag inte ville stå och se på när de nya ägarna lastade på "Grålle" på transporten och bege sig hem till Finland. Nya ägaren var riktigt nöjd och framförallt hur bra motorn gick. Han svor tydligen på finska och hade ett brett leende i ansiktet när han gasade ur pvn på trean innan växling till fyran. Jo, han BÖR vara nöjd. Tror inte man kommer att lyckas få en B18 gå så bra igen.


Stalkad.
Jag är i val och kval att hoppa av den rehabilitering jag går på. Nu när det börjat bli kallare har jag svårt att få min kropp att fungera. Jag har så ont och det är väldigt problematiskt att ta sig till och från stället vi är på. Vist, kör ju egen bil men även här strejkar kroppen att köra de sammanlagda 6,2 milen om dagen. Men det finns även ett till oros moment här. En kille som går där har uppenbarligen fattat tycke för mig. Han vet att jag har man och barn, och jag är definitivt inte intresserad av honom. Men det finns personer som inte har verklighetsuppfattning, förstår inte kroppsspråk och tror att bara för att man pratat med personen så är vi kära eller att man är intresserad. Den här killen vill gärna kramas och det är bara med mig, jag försöker undvika kontakt med honom. Jag försökte hålla mitt efternamn hemligt redan från början, men snart så viste de andra deltagarna mitt fullständiga namn. Detta gynnade då denna kille som sökte på eniro. Finns ett mobilnummer där, men det går inte till mig. Personligen har jag ett skyddat nummer.

En fredags kväll, kl:22.00 för ett par veckor sedan plingade det i gubbens mobil, ett sms. Den här personen frågade om han kommit till rätt person, gubben svarade bara nej. Själv fick jag förklara för gubben att det var en stolle på rehaben och ingen manlig bekant. Killen frågade mig sedan på frukosten under måndagen tillsammans med de andra deltagarna om jag fått sms under fredagen. Sa bara att det hade jag ju inte fått och att jag har skyddat nummer som inte ges ut. Numret han smsat på är en manlig bekants och han göre sig nog bäst att inte fortsätta sms det numret.

Han har fortsatt smsat det numret. Sena kvällar... senast i torsdags då han skickade "trevlig helg, hoppas allt är bra med dig", "svara så jag vet att du fått mitt sms"... m.m. Talade om för maken att jag börjar känna mig rädd för denna person. Han söker sig till mig, vill sitta bredvid mig, kramas, sagt att man är vacker. Men det värsta av allt är att han släpper inte blicken från mig. Står jag och pratar med en annan deltagare så står han och smyger på en, tror inte att man ser honom. Jag är rädd att han kommer söka sig hem till mig och rätt som det är stå ute på gården. Jag har tyvärr vart med om dessa personer förr och det är därför jag numer har skyddat nummer. Nu svarade maken smset med: Har du inte lyckats fått rätt nummer så vill antagligen inte C ha med dig att göra. Det har vart tyst nu i helgen.

Igår kväll när jag gick och la mig kände jag ett enormt tryck över bröstet. Kändes som jag skulle svimma och hjärtat slog i 180. Kände hur tårarna kom och den enorma ångesten sköljde över mig. Jag ville inte åka tillbaka till rehaben. Den enorma stressen jag känt den sista veckan har gjort att jag fått börja äta min magmedicin igen. Är det det här som kallas rehabilitering? Kan man inte ens sätta ihop en grupp individer med liknande symptom? Var man tvungen att blanda psyk patienter med patienter med fysiska problem?

Det är nu två veckor kvar till kommande praktik. Jag fick välja alternativa praktik platser och när jag nu fick chans att välja fritt så valde jag att få praktisera på en zoobutik. Jag lyckades få en bra plats, tyvärr med en bit att åka, men jag var såååå lycklig. Nu har jag kommit underfund med att jag kommer antagligen inte palla med resorna fram och tillbaka. Dessutom bor personen som trackat mig i den staden och jag har en känsla att han kommer stalka mig där.

Frågan är: skall man bita ihop de två kvarvarande veckorna med gruppen och chansa på praktiken eller hoppa av? Eller bita ihop med gruppen och försöka hitta ett annat alternativ till praktik på närmare håll. Försöker pussla ihop det här... Jag stannade förresten hemma idag. Jag klarade inte av att åka i morse. Skall ringa och prata med andra personer inom den här rehabiliteringen och berätta läget. Känner att jag behöver nog någon dag att fundera hur jag skall göra... för jag känner mig inte trygg i den sits jag är i nu.