"På min gata där jag bor..." eller jag skall väll skriva på min kulle där jag bor finns en liten smal slingrande väg 400-500m från oss. Denna väg brukas av bönder med traktorer, tunga lastbilar som fraktar ör och timmer, "vanliga" bilister, ryttare, cyklister, gående... ja ni förstå nog... Har 3km in till byn och det skulle vara fint att kunna promenera tyckte en annan när man flyttade hit.

Många sträckor är så smala att man knappt kan mötas med personbil. Vissa etapper så krokiga att ser man arslet på sin egna bil... Jag konstaterade snart efter hit flytt att denna väg är inget man väljer att promenera på om man inte vill leka med livet. Förutom ovannämnda framfarare finns det de som tycker att man kan köra alkoholpåverkade upp till pizzerian å hämta pizza å ta sig hemåt igen i sin bil. De som vill köra lite rally använder denna väg. Och det kan ju sluta snöpligt....



Möte.

Igår var jag kallad till möte med min nya handläggare på F-kassan och min läkare. Mötet började med att handläggaren frågar min läkare när jag kan gå ut och jobba. Ehhh... Både läkare, jag och maken tittar på henne med stora frågetecken ovanför huvudet. Läkaren hade skrivit att jag kanske skulle kunna arbetsträna så småning om, och detta måste han skriva i läkarintyget eftersom annars finns det risk att jag blir sjukpensionär m.m. Men hon observerade uppenbarligen inte den genomgående beskrivningen på vardagliga situation utan fastnade på den där ev. arbetsträningen. Hon plockar fram en broschyr om ett relativt nystartat program som handlar om att komma ut i naturen och rehabiliteras 4h om dagen, 4 dagar i sträck i 16 veckor.

Aktiviteterna är: att uppleva naturen genom vandring, friluftsliv och natur- och kulturmiljövård. Gruppsamtal på kognitiv grund. Prova GPS/karta och kompass. Skogliga projekt. Studiebesök. Mindfulness.

Vad jag känner för detta är att kasta mig ut för ett stup utan fallskärm. Jag lever redan nära skogen. Älskar att vandra i skogen och att ta mig ut i skogen och plocka svamp i 2 h räcker för att jag skall vara helt slut i kroppen i ett par dagar! Jag behöver inte sitta och peppa mig själv att våga gå och söka jobb eller annan aktivitet. Jag tar egna initiativ att söka mig till aktiviteter jag klarar av. Jag vet mina begränsningar. Prova GPS och karta... är det ett skämt!? Skogsaktiviteter... bygga vindskydd då? Släpa ris? Studiebesök kan ju vara intressant. Mindfulness.... hmmm....

Detta påpekade jag för henne, samt det där med att vara ute i 4h sträck samt resa dit och hem... Det skulle ta död på min kropp. Hon tittade inte ens på mig. Jag frågade då och hon ens läst den utredning jag gjorde på F-kassans begäran där det står beskrivet i minsta detalj om min livs situation. Hon varken såg på mig eller gav mig ett svar. Hon fortsatte sin inriktning på att sätta mig på denna rehabilitering utan ens att ge mig svar på mina frågor. Tillslut brast det. Jag var så arg, antagligen var jag kolsvart i ögonen när jag fångade hennes ögonkontakt. Ställde på henne, röt ut min frustration, frågade henne vilket anseende hon hade om min livssituation som stod nedskrivet på papper.. Tillslut fick jag bita ihop... bet så hårt att jag trodde tänderna skulle krossas och kramphöll i stolens armstöd för att inte göra saker som fått konsekvenser. Maken som har enorm koll på rehabilitering var nu den som tryckte på henne om frågor, andra alternativ. Tillslut ställde han frågan: Vet du ens vad fibromyalgi är? Hon vände blicken ner i sina papper och gav inget svar. Lyfte blicken mot läkaren och började åter prata om när jag kan gå ut i arbete!

Jag är nu satt i väntetid som kan ta flera veckor till en person som skall ställa min diagnos om jag ens kan medverka i denna rehab.

Så behöver jag ens nämna att man är rätt slut idag. Arg och ledsen över att man tillslut fick Västmanlands värsta F-kassa handläggare. Jo, det är sant. Personen är känd av sina kolegor/utredare/personer som inte tycker hon borde få sitta i den position hon gör. Känns ju tryggt. Tur att man har en make som stöttar en igenom allt detta.

Så idag skall jag bara vara med mina barn när de kommer hem från lekis och dagis. Se på film och bara mysa. Så ha det gott alla zoopetare! Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn!