.. blir det ibland en överaktivitet i hjärnan. Varför kommer denna överaktivitet när man skall sova??
Jag är en sådan människa som tar till mig mycket av det jag ser, hör och läser under dagen. Min hjärna vilar inte. På kvällarna när man lägger sig blir jag genast klarvaken och hjärnan spinner på i maximal hastighet. Jag tänker på... allt. Allt som eg. inte har med mig att göra, tänker på saker som folk har sagt, handlingar och även det som hänt mig under min uppväxt bla. Jag drömmer massor, men vaknar lätt av små ljud. Jag är aldrig utvilad. Sammanlagt sover jag kanske 4 osammanhängande timmar om natten, ibland minns jag inte ens om jag somnat.
Något som jag funderat på länge är ett beteende som människan oftast använder sig av. Ett otrevligt beteende. Oärlighet kallas det för. Har ni tänkt på att man ibland inte känner för att åka iväg på något planerat med en kompis? Man skyller oftast på att det dykt upp något viktigare. MEN!! Förstår inte personen med sin oärlighet att vännen faktiskt (de flesta i alla fall) ser igenom den lilla vita lögnen och antagligen blir besviken på sin vän. Eller kan man verkligen kalla denna oärliga person vän?
Jag lever tyvärr med dessa oärliga människor i min familj. Min far är en typisk svenne som hellre sitter hemma än att lämna boet för att komma på besök. Jag är inte den som räknar hur många gånger han vart hos mig och jämför med hur många gånger jag vart hos honom. Men när man hälsat på honom 10ggr och han 0... Då börjar det tära på ens tålamod. Ta ett exempel: Jag ringer och frågar vad han gör, får svar på att han inte gör något speciellt, frågar om han vill komma över på en fika, han har helt plötsligt ingen tid alls under dagen att komma över för han skall fixa något på bilen, eller i trädgården, eller fylla gropar i vägen....
Läs mellan raderna: Jag har ingen lust att släppa min öl för att åka och hälsa på dig och barnbarnen. Jag är en bekväm människa som hellre sitter här hemma än att åka någonstans.
Istället för att säga sanningen drar han till med en lögn, i hopp om att inte såra mig. Men vad gör ondast? Lögnen eller sanningen?
Jag har blivit en sådan person som tröttnat på människors skitsnack. Ärligt svarar jag rakt ut vad jag tycker och tänker om personers ifråga sättningar. De får oftast inte det svar de önskat, men de sanningar man inte vill höra är de man borde lyssna på. Varför skall jag ljuga??
Jag kommer antagligen bli den där jävla "sat kärringen" bara för att man är ärlig, men vem fan orkar leva med lögner?
Jag är en sådan människa som tar till mig mycket av det jag ser, hör och läser under dagen. Min hjärna vilar inte. På kvällarna när man lägger sig blir jag genast klarvaken och hjärnan spinner på i maximal hastighet. Jag tänker på... allt. Allt som eg. inte har med mig att göra, tänker på saker som folk har sagt, handlingar och även det som hänt mig under min uppväxt bla. Jag drömmer massor, men vaknar lätt av små ljud. Jag är aldrig utvilad. Sammanlagt sover jag kanske 4 osammanhängande timmar om natten, ibland minns jag inte ens om jag somnat.
Något som jag funderat på länge är ett beteende som människan oftast använder sig av. Ett otrevligt beteende. Oärlighet kallas det för. Har ni tänkt på att man ibland inte känner för att åka iväg på något planerat med en kompis? Man skyller oftast på att det dykt upp något viktigare. MEN!! Förstår inte personen med sin oärlighet att vännen faktiskt (de flesta i alla fall) ser igenom den lilla vita lögnen och antagligen blir besviken på sin vän. Eller kan man verkligen kalla denna oärliga person vän?
Jag lever tyvärr med dessa oärliga människor i min familj. Min far är en typisk svenne som hellre sitter hemma än att lämna boet för att komma på besök. Jag är inte den som räknar hur många gånger han vart hos mig och jämför med hur många gånger jag vart hos honom. Men när man hälsat på honom 10ggr och han 0... Då börjar det tära på ens tålamod. Ta ett exempel: Jag ringer och frågar vad han gör, får svar på att han inte gör något speciellt, frågar om han vill komma över på en fika, han har helt plötsligt ingen tid alls under dagen att komma över för han skall fixa något på bilen, eller i trädgården, eller fylla gropar i vägen....
Läs mellan raderna: Jag har ingen lust att släppa min öl för att åka och hälsa på dig och barnbarnen. Jag är en bekväm människa som hellre sitter här hemma än att åka någonstans.
Istället för att säga sanningen drar han till med en lögn, i hopp om att inte såra mig. Men vad gör ondast? Lögnen eller sanningen?
Jag har blivit en sådan person som tröttnat på människors skitsnack. Ärligt svarar jag rakt ut vad jag tycker och tänker om personers ifråga sättningar. De får oftast inte det svar de önskat, men de sanningar man inte vill höra är de man borde lyssna på. Varför skall jag ljuga??
Jag kommer antagligen bli den där jävla "sat kärringen" bara för att man är ärlig, men vem fan orkar leva med lögner?
Då är vi väll 2 då.