Tänk vad man kan bli avtrubbad bara så där pang på. Hade verkligen sett fram emot hösten och alla planer jag har... eller skall jag säga hade?? Dessa veckor som gått känns verkligen förödande i mitt liv. Jag har har nu tillslut efter år av kämpande fått komma till specialist och så äntligen fått en diagnos ställd. Musten gick ur mig vid framställning av diagnos: fibromyalgi. Efter det besöket hade jag sådan smärta i musklerna efter alla tryck och kläm så jag blev liggandes hela första dagen.. De 2 dagarna efter rematologbesöket hade jag fortfarande smärta överallt. Det har verkligen vart kämpigt..

En tjej kontaktade mig och påstod att hon hade min gamla orm... Jovist, det var så!! Inte hade hon goda nyheter heller. Boan hade ådragit sig en nervskada och svansen höll på att ruttna bort. Hon hade tagit den till veterinär som konstaterade att inget gick att göra. Men annars var han pigg och åt gladeligen. Om han försämmrades, fick men osv. skulle han slippa lida och tas bort direkt av veterinär. Gissa om man kände sig helt tom efter detta!!

Dessutom har 5 kejsartetror gått ur tiden. En är bara flipp flopp borta. Resterande har dött. De 2 första dog antagligen av stress då jag kronglade med diskusarna. Resterande har vart honor. Smällfeta utan några sjukdoms symptom. Vattenvärden toppen.. ja allt är helt ok för övrigt. Så en hona och 4 hanar går i karet nu.

Lägger man på min favorit diskus död, min tänkta start på framtida planers diskusodling som gick i stöpet vart det ju inte precis bättre. Mitt angagerade i att hitta en ny vacker hane (som jag hittade) gick i stöpet då ekonomin svek. En annan verkade inte vara så intresserad av att sälja sitt par som enligt annons var så bråttom. Orkar inte ens kontakta den personen igen.
Min pidgeon hona slutade äta efter hemtagande. Igår morse sa jag till min man: Jag skiter i det här.. jag orkar inte mer. Jag ger honan till Peder som tack för all hjälp. Jag orkar inte längre med allt krongel!! Jag lägger ner.

Jag åkte till dagiset för inskolning av sonen. Trött efter alla sömnlösa nätter och kände att jag ville spy på alla ungarna som sprang omkring och skrek. Vi kom hem vid 11 taget. Min make såg lite finurlig ut. Han sade: Jag har pratat med farsan och mina bröder. Du fyller ju snart och de har skramlat ihop lite pengar som du kan köpa någon eller några diskus för. Det är deras pressent till dig. Jag kände att jag ville bara gråta. Kasnke gick det att få igång min älskade hona igen. Spelar ingen roll vad det är för diskus.. Bara hon får kompisar. Så familjen packade in sig i bilen och gav oss iväg. Sagt och gjort. Vi kom hem sent på kvällen med 4st diskusar. Det vart en salig blandning... men va fan. Det är vänner till min hona. Och blir det par så gör det inget. Nu får allt vara tills ork och motivation kommer tillbaks. Det får ta den tid det tar.

Ahh... glömde skriva att man är sjukskriven med...