Igår lämnade vår lilla rävunge jordelivet lugnt och stillsamt. Anlitade en jägare som fick skjuta honom. Rävungen har i flera dagar tytt sig till oss och var inte ett dugg rädd. Han låg och sov mitt på gräsmattan och brydde sig inte om när vi höll på att packa in saker i bilen i lördags. Igår såg jag att han var utanför fönstret och åt på en brödskiva som vi slängt ut efter frukosten. Jag gick då ut med den sista kattmatsburken till honom. Jag skulle kunnat gått fram och klappa på honom om jag velat. Han stod bara helt cool lugnt kvar och åt på bröd biten medans jag hade upp burken och hälde ut maten. Det var då jag konstaterade rävungens skick. Flankerna och svansen hade blivit kraftigt angripet av skabb och den hade magrat jättemycket. Den stödde inte sitt högra bakben och gick jättestelt. Jag viste att grannen pratat om att ställa ut fällor, vilket jag inte tycker är särskilt snällt för den lilla stackaren. Det var medans jag satt och tittade på räven som jag konstaterade att den led. Något fruktansvärt. Så jag samtalade med grannen om att skita i fällorna och meddelade att räven var ju så tam att man kunde gå fram till den, så då är det ju lätt för en jägare att skjuta den. Sagt och gjort. Jag hittade en som kunde komma direkt på kvällen som gjorde lidandet slut mycket snabbt och stillsamt. Saknaden är faktist stor....