Hundar ute, katter inne... jepp, så är det tänkt.
Eller små och små... det är en sanning med modikation; Stooora vovvar är det, en golden tik och en stor svart best (new foundland, schäfer och säkert några raser till). Ingen av dem går fot precis... så att gå ut i koppel med dem är inte att tänka på för lilla mig!
Har nog skrivet/svuret om/över dessa hundar tidigare, eftersom Besten emellanåt vägrar lämna soffan och gå ut när jag kommer
... och feg som jag är, så vågar jag inte försöka dra ut honom. "Besten... som jag oftast inte får att lämna soffa!"
! Tiken vill ut... FORT! Så det gäller att varken jag eller katterna blir översprungna och flyger ut genom altandörren av misstag. Nopp, jag uppskattar inte att nära nog bli nertrampad... men katterna verkar inte bryr sig. Vad gör väl det om man passerar dörröppningen i hundanittio med en kullerbytta, och tumlar runt ett varv eller två på vägen mot friheten?
Att sedan deras matte gett dem utegångsförbud (innekatter) är inte deras problem... men väl mitt
!Enöga, utbrytarkungen...
Dröm om min förvåningen när jag - i går morse - precis hivat upp en kattlåda för klumpredusering på tvättmaskinen, samtidigt som jag scannade av tomten genom fönstret... och för ett kort ögonblick (2-3 sekunder) ser en stor gul katt komma spatserande på trädgårdsgången.
Hm... undrar vems katt det är?
"Enöga mot högre höjder..."
Längre hinner jag inte tänka förän katten vrider lite på huvudet, och jag ser att den är enögd! Jisses!
En av grannens pälsmuppar är en enögd stor gul katt vid namn Enöga... men hur i helsike har han kommit ut?
"... inga problem att taxera avstånd trots avsknad av ett öga"
Lämnar kattlådan åt sitt öde på tvättmaskinen och letar rätt på mobilen. Ringer grannen... inget svar. SMSar... äh, kom igen människa, SVARA NU DÅ! Morr, och du ska ifrågasätta varför jag har mobil (pga att jag nästan aldrig har den på
)... du svarar minsann inte alltid heller !Stoppar mobilen i fickan, hugger nycklarna i en hast och beger mig till grannen. Låser upp ytterdörren... som nästan blåser ifrån mig. Shit, shit, shit, det är tvärdrag i huset
! Passerar jättejycken - som leker dörrmatta! - och möts av tiken - goddag, goddag - ... innan hon sticker ut som en oljad blixt genom den vidöppna altandörren igen. Okey, gör inget... ett staket ser till att hon inte kan försvinna ner på stan, men vad värre är är att tre ganska skärrade katter oxå står i dörröppningen...
Lyckas dock (otroligt nog!) sakta och försiktigt prata mig förbi dem - UTAN att de flyr ut - , och drar igen altandörren. Phu, tre katter och en hund på rätt sida nämnda dörr! So fare so good, men ute på altanen ligger dock den fjärde och solbadar i godan ro brevid tiken... och var Enöga är, står väl skrivet i stjärnorna!
Vid det här laget hade jag grannen i telefonen... på väg hem från jobbet!
Det var inte bara jag som hörde när hon smäller igen bildörren utanför, utan även tiken på altanen... som börjar skälla hej vilt. Åh, håll käften hund... så inte katten springer till skogs i rena förskräckelsen! Gissa vad som hände... båda rymlingarna kunde inte komma in fort nog när jag öppnade dörren... och rusade matte till mötes för att skvallra
!Enöga kom in strax efter, nöjd och belåten över sitt lilla äventyr... dessutom visade han att han minsann kan öppna altandörren
! "MATTE! Han tänker öppna igen..."
"Trångt i dörrahålet
!"..... _____ ..... _____ ..... _____ ..... ____ .....
... det gör ont när 55 kilo hund kommer för nära
! Som väl var stod jag inte upp, utan satt i en fåtölj med vänster ben över det högra (vilket man igenligen inte får göra när man har plåthöfter)... när han gick in i mitt vänsterben. Han kom från höger, så han hade väl företräde antar jag
... "Smällen" fick mig att nära nog tappa andan, så ont gjorde det... samtidigt som skräcken grep tag i mig. Helvete, gick knät ur led? Har ju erfarenhet av hur det känns, och detta var fullt i klass med det...
Några andetag senare är den värsta smärtchocken besergrad och jag inser att jag måste försöka böja-sträcka på benet för att ta reda på om knät är urhoppat, eller ej. Ont gör det, men det går... hehe, hopp om livet!
Faktum är att det tillomed gick att stå och belasta knät
...Fortsättning följer...
!