Akvariehelg

Text: Otto Gremblewski-Strate

Redan på 60-talet hyste jag i mitt akvarium ett ca 8 cm stort exemplar av denna exceptionella och rovgiriga fisk. Det gav mig tillfälle att studera den när den åt småfisk och sandräkor. I år har jag observerat och fotograferat tångulken utanför Jordaniens kust - i Akabaviken - när den på 20 meters djup intog en "festmåltid".

  Tångulken Antennarius commersoni framifrån. Fisken mäter endast 25cm. Foto: Otto Gremblewski-Strate.


Utbredning
Tångulken har ett vidsträckt utbredningsområde och lever såväl i tropiska som i subtropiska vatten. Man känner idag till ca 40 arter av den här fiskfamiljen, varav de flesta hör hemma i kustområdena vid Karibien, Filippinerna, Indonesien, de stora ögrupperna i södra delen av Stilla havet samt i Röda havet.

Biologi
Tångulken tillhör familjen Antennenariidae. Den har hög rygg och sammanpressad kropp. Som den utpräglade bottenlevare den är, kan den inte simma några lägre sträckor. Istället har bröstfenorna, som är placerade långt bak på kroppen, omvandlats till muskulösa "ben". Med hjälp av dessa, samt de framme vid strupen belägna bukfenorna, kan den förflytta sig krypande eller hålla fast sig vid korallgrenar och svampar. Många arter har utvecklat hudansamlingar på kroppen som kamouflage, och de kan även gradvis anpassa kroppsfärgen till underlaget. Karaktäristisk för tångulkarna är förutom kroppsbyggnaden också den främre ryggfenan, bestående av tre hårda fenstrålar, vilka inte bara är åtskilda från den bakre ryggfenan utan också från varandra. Den andra och tredje fenstrålen utgörs av normala taggar, medan den första fenstrålen, som sitter tätt bakom munnen, har omvandlats till ett tunt oansenligt "metspö" (illicium). I änden hänger en rörlig, oftast maskformig hudflik - agnet!
Tångulkens färg och form gör den så välkamouflerad att den med sitt rörliga metspö kan locka till sig andra fiskar, även sådana som är "något större" än den själv. När dessa försöker snappa åt sig "masken" sugs de av undertrycket in i tångulkens vidöppna gap - ett händelseförlopp som endast tar några tusendels sekunder.

 

Drakfisken konfronteras med tångulken. Foto: Otto Gremblewski-Strate.


Tångulkens hud är len och saknar fjäll. Gälöppningen i form av ett litet andningshål är belägen bakom bröstfenebasen. När den simmar pressar den ut vatten genom gälöppningen och förflyttar sig alltså enligt reaktionsprincipen.

Observation vid revet
När jag och min fru Karin hade tagit på oss dykutrustningen inklusive varsin 12 liters syrgastub, begav vi oss från Royal Diving Centers dykarbas till bryggan som ledde direkt ut i Röda havet. Med undervattenskameran i handen dök vi ner i det mörkblå, 26° C varma havsvattnet. Efter att ha passerat ett jättestim vimpelfisk (Heniochus diphreutes) fick jag syn på några fjärilsfiskar av släktet Chaetodon paucifasciatus, som betade på levande stenkoraller. När jag korsade en matta av sjögräs upptäckte jag ett jättelikt fält rörmaskar som snappade efter plankton i den svaga strömmen. Väl nere på 20 meters djup fångade en underbart vacker svampformation Callyspongia siphonella min uppmärksamhet. Det var emellertid något som inte stämde med den mjuka gråvioletta färgbilden.

  Drakfisken närmar sig - tångulken släpper den inte ur sikte. Foto: Otto Gremblewski-Strate.


Plötsligt ryckte jag till och mina ögon började lysa (rejält). Intill en svamp satt en ca 25 cm stor gröngul tångulk. Den stödde sig med fötterna (bröstfenorna), den vänstra på sandbottnen och den högra på svampen, medan den lurpassade på byte. Metspöet svängde fram och tillbaka utan avbrott. En liten revaborre simmade nyfiket fram och betraktade masken på ca 20 centimeters avstånd. Den måste emellertid ha anat ugglor i mossen och försvann så snabbt fenorna bar. Nu var det dags att fotografera: Karin bredvid tångulken, Karin ovanför tångulken osv. Fotografierna togs med en Nikonos V samt ett 15 millimeters vidvinkelobjektiv. Då jag även hade med min Nikon F4 med en 105 makro i undervattensfodralet, kunde vi i detalj fotografera vår tångulk från alla håll och kanter. Den bara satt där och tolererade blixtrandet utan att ta till flykten. Plötsligt såg jag i kamerasökaren hur två stora drakfiskar - Pterois miles -, något större än vår tångulk, närmade sig. Metspöet pendlade upphetsat fram och tillbaka - nyfiket simmade en av drakfiskarna fram tills den var ca 8 centimeter från tångulken. Sedan gick allt blixtsnabbt! Det hördes en hög knall, som om någon slog med en hammare på en stickkontakt av plast. När jag väl utlöste kameran (se foto) var drakfisken - med huvudet före - redan i gapet på tångulken. Under slukmanövern hade vår tångulk kastat sig ca 30 cm framåt, och drakfisken hade inte haft en chans att fly undan. Vi tog ytterligare några foton på hur drakfisken rörde sig i tångulkens stinna buk.

  Slörp - av undertrycket försvinner drakfisken på några tusendelars sekunder in i tångulkens gap. Foto: Otto Gremblewski-Strate.


Vid nästa dyk, fyra dagar senare, återfann jag samma tångulk på 23 meters djup. Av drakfisken kunde man bara se hälften - som en liten utbuktning på tångulkens buk.

 







Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik