Nordiska ciklidsällskapet

Text: Kjell Fohrman

Klockan börjar närma sig tio på kvällen. Äntligen ledig efter en dag fylld av vattenskvalpande. Just när jag lutat mig tillbaka i fåtöljen för att "avnjuta" de sista 10 minuterna av någon dålig TV-serie, ringer telefonen. Det är Jörgen", hör jag från andra änden av telefonen. Han vill att jag skall skriva en artikel till det sista (tills vidare i alla fall) numret av Akvarie-Bulletinen. Halvt om halvt lovar jag att ställa upp, fastän jag inte har en aning om vad jag skall skriva om.

"Jag hör av mig när jag kommit på nåt", säger jag och hoppas att tidningen blir fylld utan min medverkan. Visst ställer man gärna upp med artiklar när inspirationen rinner till, men det gör den bara allt för sällan.


Greberi-hane

Greberi!!!

Tidigt nästa morgon ringer telefonen. Jag lyfter luren och hör någon säga: "Greberi". "Fohrman", säger jag och funderar över vem sjutton som heter Greberi. Du skall skriva om greberi, den har nämligen bytt namn. Lasse skall skriva om namnbytet, och då kan väl du berätta lite om fisken". Något yrvaket konstaterar jag att det är Jörgen. Jag försöker med några lama protester, som att: "Det är mer än fem år sedan som jag hade någon "greberi". Att protestera mot Jörgen är dock meningslöst och jag lovar till slut att försöka fixa ihop en artikel om Pseudotropheus sp. "greberi", eller Pseudotropheus hajomaylandi som den visst skall heta nu.

5-6 år tillbaka

Jag tar alltså ett skutt 5-6 år tillbaka i tiden och har för tillfället lämnat Kalmar och befinner mig i en akvarieaffär i Göteborg. I ett akvarium hittar jag ett imponerande vackert par av en mbuna. Enligt skylten heter den Pseudotropheus gregorius. Det verkade vara en stor bufflig fisk, hanen ca 13-14 cm, honan några centimeter mindre. Hanen är mycket vacker och bukregionen och kroppens främre är lysande gul-orange, övriga delen av kroppen är ljust blå. Lodrätt över kroppen går 7-8 blåaktiga band. Även honan är vacker, om än inte riktigt lika snygg, med sin brunbeiga färg och lysande gula fenor.

Naturligtvis hamnade de i var sin påse och följde med hem till Kalmar. Där placerades de i ett 450-liters akvarium ihop med diverse andra mbuna och haplisar.

Buffel

Tiden gick och inget hände mer än att de färgade ut ännu mer. Hanen betedde sig verkligen som den buffel han såg ut att vara. Gud nåde den som plockade åt sig mat före honom, men aldrig att han på något sätt skadade någon annan fisk. Leka ville mina gregoriusar dock inte göra, till skillnad från alla de andra fiskarna i akvariet.

Eftersom det inte hände så mycket med mina gregoriusar, gör jag en liten utvikning.

Död fisk, nej!

450-liters akvariet som fiskarna gick i var ett hemmabygge (jag hade inte byggt det), som tvärstag i mitten var lister av trä fastlimmade. Ovanpå i en ramp av trä var lysrören fastskruvade. En natt vaknade jag av att något small till. Ett akvarium har gått sönder, var min första tanke, snabbt som sjutton upp ur sängen. Det visade sig dock att alla akvarier var hela, något konfunderad gick jag och lade mig igen. Nästa morgon innan jag gick till jobbet gick jag ännu en inspektionsrunda. När jag satte mig ner framför 450-liters akvariet såg jag att det var något som inte stämde, något vitt låg i vattnet. En död fisk, nej, vad sjutton, drosseln. Blixtsnabbt upp med locket till rampen och ner med handen i akvariet. Halvvägs ner stelnade jag till och det gick som kalla kårar efter ryggen på mig. Det började sticka och rycka i handen på mig, samtidigt som jag hörde ett illvrål. Det var min kära hustru som på detta sätt meddelade mig om att jag kanske borde dra ur sladden först, innan jag plockade upp drosseln. Egentligen helt fantastiskt att lysrören fortfarande lyste som vanligt, trots att drosseln med sladdar låg på bottnen av akvariet.

Bredare på mitten

Anledningen till att drosseln lossnat var att ett täckglas en längre tid varit sönder och träet som den var fastskruvad i hade börjat murkna. I fallet slog drosseln sönder ytterligare ett täckglas, det var detta som jag hade vaknat av på natten. Dessvärre lär man inte av sina misstag. Det blev helt enkelt inte av att skaffa nya täckglas och träet fortsatte att murkna. En tid senare när jag passerade akvariet kunde jag ånyo konstatera att det var något som inte stämde. Det verkade faktiskt som om akvariet var bredare på mitten, och inte så lite heller. Snart konstaterade jag att trälisten som höll ihop akvariet hade gått av och att akvariet bågnade ca 10-15 cm på mitten.

Över eller under

Nu var goda råd dyra, snabbt fram med slangar och akvariet tömdes på 2/3 av sitt innehåll. Sedan sågade jag till en träregel exakt avpassad mellan mitten på akvariet och motsatta väggen. Denna spikades sedan fast i två stående träreglar för att det hela skulle bli stabilt. En något provisorisk lösning, men det fick duga tills vidare. Sedan fylldes vatten på igen. Trots eller kanske tack vare min genialiska konstruktion så uppstod det vissa smärre problem. Akvariet stod nämligen i hallen och för att komma in i lägenheten var man tvungen att passera detta, d.v.s. över eller under träregeln. Ungarna tyckte att det var festligt och kröp ömsom under eller hoppade över, när jag inte såg på. Själv föredrog jag att krypa under, för när man ändå hade böjt sig ned för att krypa under regeln, så blev man gärna sittande en stund framför akvariet och det var ju trevligt.

Tiden läker alla sår

Denna finess verkade dock inte alls uppskattas av min kära hustru. Tiden läker dock alla sår som man säger, och tiden gick, träregeln blev kvar och hon vande sig väl alltmer. Förde hon det någon gång på tal, så lovade jag att ta itu med det hela så fort jag hann.

Kanske hade träregeln suttit där än idag om det inte varit så att min dotters födelsedag närmade sig. Då var det tänkt att hela tjocka släkten skulle komma på besök. I och för sig skulle de säkert kunna passera regeln, men problemet var att de skulle sova över. Då behövs det lakan etc. och dessa var placerade i klädkammaren som i sin tur hade en dörr som var placerad i hallen mittemot 450-liters i akvariet. På grund av min genialiska konstruktion gick dessvärre denna dörr inte att öppna.

Hurtigt föreslog jag min kära hustru att vi skulle införskaffa papperslakan. Av den blick jag då fick förstod jag att träregeln måste bort om hon skulle fortsätta att vara min kära hustru. Som en blixt från en klar himmel fick jag en idé, ett nytt akvarium, nu hade jag chansen. Jag förklarade att jag inte hade något akvarium ledigt att placera fiskarna i medan jag lagade 450-liters akvariet. Hon accepterade och innan hon hann ändra sig hade jag åkt iväg och köpt ett 165-liters akvarium. Det placerades i köket av den enkla anledningen att det var det enda stället i lägenheten som inte var belamrat med akvarier.

Adrenalin-problem

Jag flyttade alltså över de ca 30 malawicikliderna till det nya akvariet. Trångt så det förslog, men det fick gå. Det var då jag fick se det, gregorius-honan var på gång, äggläggningsröret var på väg ut och hanen var praktfullt färgad när han försökte imponera på henne. Leken hade precis börjat när jag åkte till jobbet (definition av jobb: något man måste ha för att kunna köpa fisk) nästa morgon. Det första jag gjorde när jag kom hem var att rusa in i köket. Det gick väldigt snabbt, eftersom jag inte hade någon träregel att passera. Vad sjutton nu då, var var honan? Jag såg henne inte någonstans, kallsvetten började bryta fram, snabbt av med täckglasen för att kunna flytta på ölandsstenen. Ingen hona, hade hanjäveln jagat ut henne ur akvariet, adrenalinet började rinna till.

Jag satt fast

Kanske fanns det en chans ändå, snabbt ner på golvet för att leta. Låg det inte något därinne, längst inne under kökssoffan, jo, blixtsnabbt kastade och hasade jag mig in under soffan. Bara för att konstatera att det inte alls var någon gregorius-hona jag sett, utan en av ungarnas många idiotiska leksaker, att de aldrig kan bli vuxna och sluta leka.

Det var nu som de verkliga problemen började, jag satt fast. Kökssoffan var av den gamla hederliga modellen, stor och tung med ett rejält förvaringsutrymme i. Där förvarade jag mina akvarietidskrifter som jag samlat på mig genom åren, därför vägde soffan en hel del. Dessutom är det dessvärre så att akvariehobbyn ger väldigt dåligt med motion, därför hade jag de senaste åren mest växt på bredden. Detta i kombination gjorde att jag satt ohjälpligt fast.

Ömklig karriär

Det hela löstes en halvtimme senare under många fniss och skratt (inte från mig) när resten av familjen kom hem. Under denna halvtimma hann dock hela min ömkliga akvaristiska "karriär" att passera revy framför mina ögon. Hur jag köpte mitt första akvarium (450-liters) på annons av en som ringde klockan halv fyra på morgonen och ville sälja sitt akvarium och hur jag begravde mina första fiskar (röd zebra) i en snödriva utanför Lessebo pappersbruk halv fyra på morgonen och hur jag blev erbjuden mängdrabatt på Kalmar lasarett när jag sista (ursäkta, senaste) gången var där för att sy ihop fingrarna efter en dust med oslipade täckglas osv, osv.
Hur denna akvaristiska karriär kommer att sluta vet jag inte, men jag vet i alla fall att man efter varje motgång biter ihop tänderna och kommer tillbaka dubbelt stärkt. Det gjorde inte min gregorius-hona. Hennes saga var all. Jag hittade till slut henne där hon hade kilat fast sig under en av bottenstenarna i akvariet.

Efterord

Denna artikel skrevs 1984 och publicerades då i Akvariebulletinen och mycket har hänt sedan dess. Jag har bl.a. flyttat från Kalmar och bor nu i Jonsered utanför Göteborg. Mitt akvaristiska "karriär" har fortsatt på ungefär samma sätt, men jag har trots det inte gett upp utan kämpar på. Någon gång skall det väl lossna.

Grabbarna som omnämns i början heter Jörgen Erlandsson och Lars Richt och det var de som låg bakom den utmärkta akvarietidskriften "Akvariebulletinen", men tyvärr blev det inget mer nummer efter avslutningsnumret och man får väl hoppas att det inte var min artikel som bidrog till detta.



"Gregoriusen" har bytt namn igen och heter nu för tiden Metriaclima hajomaylandi "Chizumulu". Jag heter dock fortfarande Kjell Fohrman om det nu är någon tröst..







Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik