Den 14 februari satt det en liten gul pippi på en sten i infarten när jag kom hem. En kanariefågel. Alltså utan bur. Jag gick fram emot den, men den flög iväg. Senare såg jag den där vi lägger ut fröer till vildfåglarna, och jag försökte en gång till för att se om den gick att fånga. Nix.
Nå, nu är det den 17e februari, och "kyllingen" lever fortfarande och ser ut att vara i god vigör. Den brukar ha sällskap med en rödhake, och käkar vildfågelfröer. Men vad ska/kan man göra?
Det är ju inte så ruskigt kallt här i Danmark, -1 till +4 ca, men det blåser och snöar och slaskar. På något sätt så klarar den natten, och sen käkar den väl mest hela dan. Eftersom vi bor på landet så finns det massor med snår och träd och annat som den sitter i, förmodar vi. Men vi är förvånade att den klarat sig så länge som den har.
En kollega erbjöd sig att ta den om vi kunde fånga den, vi kunde prova med en tom extrabur som han har, men nånstans så gör det ont i mig. Äntligen lever den ett riktigt fågelliv, även om det kanske inte är så länge.
Sen kan man ju också tycka synd om den: "när vi ligger i vår varma säng så sitter den där ute i mörkret och snövädret...". Man får f-n tårar i ögonen av bara tanken.
Nån som har lite goda idéer? Moralisk support för ena eller andra sidan?
Nå, nu är det den 17e februari, och "kyllingen" lever fortfarande och ser ut att vara i god vigör. Den brukar ha sällskap med en rödhake, och käkar vildfågelfröer. Men vad ska/kan man göra?
Det är ju inte så ruskigt kallt här i Danmark, -1 till +4 ca, men det blåser och snöar och slaskar. På något sätt så klarar den natten, och sen käkar den väl mest hela dan. Eftersom vi bor på landet så finns det massor med snår och träd och annat som den sitter i, förmodar vi. Men vi är förvånade att den klarat sig så länge som den har.
En kollega erbjöd sig att ta den om vi kunde fånga den, vi kunde prova med en tom extrabur som han har, men nånstans så gör det ont i mig. Äntligen lever den ett riktigt fågelliv, även om det kanske inte är så länge.
Sen kan man ju också tycka synd om den: "när vi ligger i vår varma säng så sitter den där ute i mörkret och snövädret...". Man får f-n tårar i ögonen av bara tanken.
Nån som har lite goda idéer? Moralisk support för ena eller andra sidan?
Kommentar