Idag är det en sorgens dag.
Jag har fått veta att honkatterna från kullen mina katter hade för två år sen är döda. Jag är verkligen jätteledsen. Hade kommit överens med min kompis som har haft dem att hon skulle ringa mig innan hon tog något sånt beslut eller om hon tänkt ge bort dem men hon gjorde inte det. Visst kan jag förstå att det blev jobbigt, de började kissa överallt i lägenheten när hennes mormor, som varit på besök, åkt. Dessutom är hon höggravid och har svårt att torka upp. Sen sa hon att hon känt sig så misslyckad som inte kunnat ta hand om två katter ens och inte kunnat förstå vad som varit så fel när de börjat kissa inne.
Ja, de blir ju inte levande igen för att jag blir arg på henne. Det bara känns som ett slöseri, om hon bott närmare än typ så långt bort det går, så hade jag hittat ett nytt hem åt dem som utekatter. Jag fattar ju själv att när beslutet om att katterna skulle ges bort eller avlivas så var det lite bråttom och att det vore ganska besvärligt att skicka hit dem, för henne alltså, jag hade nog gått genom eld och vatten.
En kattunge blev kvar och han har det bra iallafall. Dessutom bor han så nära att jag kan hälsa på. Det är ett tag sen nu men det var åtminstone i år.
Jäklar, vilket slöseri! Jag gjorde allt jag kunde för att socialisera de där katterna, hanterade dem massor och valde ut bra hem. Ändå gick det såhär. Jag visste att min vän skulle ge dem ett bra hem men de trivdes ändå aldrig av någon anledning. Det känns riktigt tråkigt. De kissade inne i perioder och den ena matstrejkade. Jag bodde för långt bort för att hjälpa till. Jag har aldrig fått se hur de mått. Hade jag bara vetat så hade jag kunnat åka ner och hämta dem.
Jag försöker verkligen se det som att de har det bra nu iallafall. Det är värre att de mår dåligt än att de är i himlen men gud, så ledsen jag är att det blev såhär!
Jag har fått veta att honkatterna från kullen mina katter hade för två år sen är döda. Jag är verkligen jätteledsen. Hade kommit överens med min kompis som har haft dem att hon skulle ringa mig innan hon tog något sånt beslut eller om hon tänkt ge bort dem men hon gjorde inte det. Visst kan jag förstå att det blev jobbigt, de började kissa överallt i lägenheten när hennes mormor, som varit på besök, åkt. Dessutom är hon höggravid och har svårt att torka upp. Sen sa hon att hon känt sig så misslyckad som inte kunnat ta hand om två katter ens och inte kunnat förstå vad som varit så fel när de börjat kissa inne.
Ja, de blir ju inte levande igen för att jag blir arg på henne. Det bara känns som ett slöseri, om hon bott närmare än typ så långt bort det går, så hade jag hittat ett nytt hem åt dem som utekatter. Jag fattar ju själv att när beslutet om att katterna skulle ges bort eller avlivas så var det lite bråttom och att det vore ganska besvärligt att skicka hit dem, för henne alltså, jag hade nog gått genom eld och vatten.
En kattunge blev kvar och han har det bra iallafall. Dessutom bor han så nära att jag kan hälsa på. Det är ett tag sen nu men det var åtminstone i år.
Jäklar, vilket slöseri! Jag gjorde allt jag kunde för att socialisera de där katterna, hanterade dem massor och valde ut bra hem. Ändå gick det såhär. Jag visste att min vän skulle ge dem ett bra hem men de trivdes ändå aldrig av någon anledning. Det känns riktigt tråkigt. De kissade inne i perioder och den ena matstrejkade. Jag bodde för långt bort för att hjälpa till. Jag har aldrig fått se hur de mått. Hade jag bara vetat så hade jag kunnat åka ner och hämta dem.
Jag försöker verkligen se det som att de har det bra nu iallafall. Det är värre att de mår dåligt än att de är i himlen men gud, så ledsen jag är att det blev såhär!
kanske inte men jag tycker att det var en förjävla dålig stil, man vill ju att djuren ska få ett så gott liv det bara är möjligt( man får ju bara ett liv). Försökte hon ens att omplacera dem?
håller med dig, varför skaffar sig vissa mäniskor djur alls.
Kommentar