Den frågan är inte så enkel att svara på Andreas. Men jag kan beskriva hur jag ser på det. Inte en sanning egentligen. Vi lade ju ribban strax i nivå med vintergatans allra yttersta gräns. Många av oss som satsade på tidningen satsade allt vi hade i form av tid, kunskap kärleken till hobbyn etc.
Men för de som hållit på med tidningar förstår, som våra käre Mats Bryzell, så är det kopiöst med arbete i alla led. Artiklarna ska skrivas, någon ska granska dom och styra upp artiklarna. Någon ska ta bilderna som sedan ska granskas. Det ska sedan monteras ihop till en förpackning som fungerar på alla de mobiler, plattor etc. som finns.
Sedan ska det ju dessutom se snyggt ut överallt. Det får inte finnas något faktafel o.s.v. Någon ska styra detta med ett gäng individualister som ser en ära i att gå en alldeles egen väg. Dessutom ska det vara gratis.
Allt detta ska ske i en glad gemytlig stämning och våra partners ska tycka det är ok att deras livskamrat sitter och glor på en skärm mer än på dom.
Nåväl vad är då belöningen för detta?
Dels kanske som för min del en längtan efter att skriva. En längtan att förmedla. Locka fler att se hobbyn som givande och intressant.
Men efter nummer ett som blev en succé så blev det allt tystare i responsen från läsarna. En del specialakvarister tyckte vi kanske brett ut oss för mycket och höll sig på sin kant och var svala. Formatet som så krävde kopiöst med arbete för att få till rätt utseende.
sedan började folk som slitit kopiöst bli slitna. Samtidigt som responsen minskade. Jag trodde nog andra skulle bli sugna och vilja ta vid. Det behövs ju nya artiklar om nya ämnen. Men så blev det inte.
Så det kändes till slut sunt att ta en paus.
Vi människor lever ju i en tid då allt fler vill visa upp sig men inte har ork och tid att se andra. Lite som ett slags Selfie-samhälle. Det är mer jag, allt mindre vi än så länge. Folk blir kanske slitna av att leta så mycket efter bekräftelse men kanske inte inser att det som ger energi är att ge andra bekräftelse och sedan få bekräftelse tillbaka.
Så hela projektet tömdes på energi. Det var ett vi-projekt. Lite som en slags gåva i grupp.
Men vi är flera som längtar efter att börja dra igång det igen.
Vi får se.
För min del är det bland det roligaste jag gjort. Ångrar inget.
Men för de som hållit på med tidningar förstår, som våra käre Mats Bryzell, så är det kopiöst med arbete i alla led. Artiklarna ska skrivas, någon ska granska dom och styra upp artiklarna. Någon ska ta bilderna som sedan ska granskas. Det ska sedan monteras ihop till en förpackning som fungerar på alla de mobiler, plattor etc. som finns.
Sedan ska det ju dessutom se snyggt ut överallt. Det får inte finnas något faktafel o.s.v. Någon ska styra detta med ett gäng individualister som ser en ära i att gå en alldeles egen väg. Dessutom ska det vara gratis.
Allt detta ska ske i en glad gemytlig stämning och våra partners ska tycka det är ok att deras livskamrat sitter och glor på en skärm mer än på dom.
Nåväl vad är då belöningen för detta?
Dels kanske som för min del en längtan efter att skriva. En längtan att förmedla. Locka fler att se hobbyn som givande och intressant.
Men efter nummer ett som blev en succé så blev det allt tystare i responsen från läsarna. En del specialakvarister tyckte vi kanske brett ut oss för mycket och höll sig på sin kant och var svala. Formatet som så krävde kopiöst med arbete för att få till rätt utseende.
sedan började folk som slitit kopiöst bli slitna. Samtidigt som responsen minskade. Jag trodde nog andra skulle bli sugna och vilja ta vid. Det behövs ju nya artiklar om nya ämnen. Men så blev det inte.
Så det kändes till slut sunt att ta en paus.
Vi människor lever ju i en tid då allt fler vill visa upp sig men inte har ork och tid att se andra. Lite som ett slags Selfie-samhälle. Det är mer jag, allt mindre vi än så länge. Folk blir kanske slitna av att leta så mycket efter bekräftelse men kanske inte inser att det som ger energi är att ge andra bekräftelse och sedan få bekräftelse tillbaka.
Så hela projektet tömdes på energi. Det var ett vi-projekt. Lite som en slags gåva i grupp.
Men vi är flera som längtar efter att börja dra igång det igen.
Vi får se.
För min del är det bland det roligaste jag gjort. Ångrar inget.
Kommentar