Den här tråden startar jag i första hand som en "broms" på mig själv och vår familjs "läro-akvarium". Att skynda långsamt att låta allt ta sin tid och att den biologiska vågen komma i fas utan forcering. Begripligt? Nå, för mig blir det begripligt
Vi adopterade ett litet akvarium av goda vänner med pump, grus, termometer samt doppler i avsikt att börja lära. Drömmen är ett MYCKET större akvarium med helt annat innehåll. Tanken är att med litet akvarium -> lite vatten -> små och få fiskar -> så behöver man vara mer "på tå" och få vana på skötsel, bedömning, vattenbyten osv och att barnen har ett kar som är överblickbart (de hemmavarande är 7 och 8 år) och de blir delaktiga. Jag vet inte om jag har tänkt fel, men hittills funkar det och vi trivs med varann.
Innan vi skulle starta upp akvariet fick jag igenom att jag skulle vara "head-chef" med vetorätt. Jag hade min filosofi kvar från tonåren när min kompis pappa skötte akvariet "Det ska inte vara brådska med fisk. De måste få en chans att hinna ikapp". Mina besök här inne stärkte min filosofi att starta upp väldigt långsamt trots div råd, från annat håll, att om man använder olika preparat så kan man starta snabbare...DET örat lyssnade jag inte på kan jag säga.
Jag och min 7-åring hänger ofta i djuraffären och kollar både fisk men även div andra sällskapsdjur, jag är övertygad om att hon kommer blir veterinär. Inför uppstarten passade vi på att prata med en av affärens anställda om uppstart osv, skulle även handla växter och rötter för att börja inreda. När vi pratat ett tag säger hon "Ni får ju räkna med fiskdöd. Ganska många kommer att dö till en början". Maya (7-åringen) stirrade storögd. "Ja och särskit efter 3 veckor, då kommer ni få håva upp fisk varje dag...då kommer nitritspiken" "Jaha men beror inte det på hur man startar upp karet då? Alltså hur många fiskar man börjar med och hur mycket men matar?" frågade jag. "Nej du kan starta upp med ganska många och efter fem sex dagar, det blir fiskdöd hur du än gör" ....... Maya viskade i mitt öra: "Mamma, varför ska vi köpa fiskar om dom bara kommer att dö? Då är det bättre dom får vara kvar här och leva...."
Vi adopterade ett litet akvarium av goda vänner med pump, grus, termometer samt doppler i avsikt att börja lära. Drömmen är ett MYCKET större akvarium med helt annat innehåll. Tanken är att med litet akvarium -> lite vatten -> små och få fiskar -> så behöver man vara mer "på tå" och få vana på skötsel, bedömning, vattenbyten osv och att barnen har ett kar som är överblickbart (de hemmavarande är 7 och 8 år) och de blir delaktiga. Jag vet inte om jag har tänkt fel, men hittills funkar det och vi trivs med varann.
Innan vi skulle starta upp akvariet fick jag igenom att jag skulle vara "head-chef" med vetorätt. Jag hade min filosofi kvar från tonåren när min kompis pappa skötte akvariet "Det ska inte vara brådska med fisk. De måste få en chans att hinna ikapp". Mina besök här inne stärkte min filosofi att starta upp väldigt långsamt trots div råd, från annat håll, att om man använder olika preparat så kan man starta snabbare...DET örat lyssnade jag inte på kan jag säga.
Jag och min 7-åring hänger ofta i djuraffären och kollar både fisk men även div andra sällskapsdjur, jag är övertygad om att hon kommer blir veterinär. Inför uppstarten passade vi på att prata med en av affärens anställda om uppstart osv, skulle även handla växter och rötter för att börja inreda. När vi pratat ett tag säger hon "Ni får ju räkna med fiskdöd. Ganska många kommer att dö till en början". Maya (7-åringen) stirrade storögd. "Ja och särskit efter 3 veckor, då kommer ni få håva upp fisk varje dag...då kommer nitritspiken" "Jaha men beror inte det på hur man startar upp karet då? Alltså hur många fiskar man börjar med och hur mycket men matar?" frågade jag. "Nej du kan starta upp med ganska många och efter fem sex dagar, det blir fiskdöd hur du än gör" ....... Maya viskade i mitt öra: "Mamma, varför ska vi köpa fiskar om dom bara kommer att dö? Då är det bättre dom får vara kvar här och leva...."
Kommentar