Gammal text från början på 2000-talet tror jag.

Min vana trogen söker jag all min inspiration om kommande texter på våra kända akvarieforum.


För inte länge sedan uppkom frågan om akvarieföreningarnas vara eller icke vara. Varför sjunker medlemsantalen generellt medan antalet sålda akvarium ökar?
Någon tog upp det faktum(?) att föreningar pratar dålig ekonomi på mötena som ett argument för varför folk inte vill vara med. Det är väl inte så konstigt, det verkar ju bara vara penningfixerade och gnidna människor som är med i akvarieföreningar, eller vad sägs om:
  • Mötas vid ett tjärn kl 0500 med en håv i handen och en toppluva på huvudet för att jaga ett par sketna mygglarver några gånger om året….Slita i timmar för att fånga mat till fiskarna som kostar 30 kronor rensköljt och klart i närmaste zooaffär!
  • Odla guppy som ciklidmat i föreningens lokal för att slippa elräkningen från doppvärmaren och fakturan för räkmixen.
  • Stå 56 timmar och hugga bort en gammal stubbe från Vinjasjön för att butiken tar 350 kronor för liknande.


Föreningsmöte första tisdagen i varje månad:
Har man en hobby som tar rätt mycket av ens fritid. Då vill man naturligtvis boka upp ett möte en ledig tisdagskväll och prata om den bästa slangdimensionen för ett eheim 2217.
Nej, en akvarieförening borde ha ett gäng sköna fåtöljer och ett stort kylskåp med Erdinger weissbier dunkel och en darttavla. Gärna ett akvarium om det får plats.

Jag kan förstå att man som nybliven akvarieintresserad kollar upp om det finns en förening att gå med i. Man vill lära sig lite mer… Jag har varit hos några olika akvarieföreningar, och jag får samma upplevelse varje gång. I något hörn sitter det alltid en glosögd 13-åring och testmäter om pumphuvudet verkligen levererar utlovade prestanda. Strax bakom sitter en ensam och hålögd äldre herre med ena foten i graven. Han vet knappt var han är någonstans. Han ler lite åt den som orkar titta åt hans håll. Annars gör han ingenting. Tre andra sitter och jämför genetalpapiller. Så ser det ut överallt. Det enda som skiljer dom olika akvarieföreningarna åt är namnet på den klämkäcka och hurtiga person som lovat att möta upp.

-Men tjenaremors du… ha ha ha ha. Inga läckor på akvariefronten? ha ha ha ha. Så du ville komma och hälsa på här i vattenträsket ha ha ha ha ha, kväcker han ut med en andedräkt som min hund skulle vilja rulla sig i.
Jag förmår inte ens att skratta artigt. Jag har redan slutat lyssna på vad han säger, all min fokus ligger nu på att bestämma om jag skall vända i dörren eller placera en knytnäve i tinningen på lustigkurren. En fridens man som jag är, så väljer jag inget utav dom.

När jag i tur och ordning presenteras för medlemmarna får jag en känsla av att dom flesta inte varit utanför dörren sedan 1974.
Alla försöker övertyga mig om att det är jättekul att vara med i en akvarieförening. Särskilt deras förening. Jag får glutta på deras ”medlemstidning” men då jag försöker bläddra lite i den så kommer ”Klämkäcka Birger” och kör upp ett inbetalningskort för medlemskap under snoken på mig -Våra hemligheter får du ta del av när du är en i gänget ha ha ha ha ha, säger han och rycker dom kopierade A4 sidorna med räkmixrecept ur handen på mig.
Han höll ”tidningen” hårt mot sitt bröst, jag önskade att tidningen varit i A3-format. Då hade den åtminstone döljt en stickad gul/brun randig tröja utan ärmar.
Gillar du techno, frågade jag och gick utan att invänta svar.

Jag vet att jag inte är särskilt annorlunda än den ”vanliga” akvaristen. Dessvärre är jag rätt långt borta från den ”vanlige” akvarieföreningsmedlemmen.

Mina sista påstående är svaret på min första fråga…allt i mellan är trams i vanlig ordning