Det blir lite personligt denna gång. Men behöver skriva ner det känns det som. Vill du inte ha något sånt så är det bäst att sluta läsa just denna bloggen nu.

Men så här var det:
När 2011 började sa jag att jag trodde att det året skulle bli mitt bästa någonsin. Hade en förhoppningsfull känsla innan. Men 2011 var det sämsta år jag någonsin upplevt egentligen. Viktiga familjemedlemmar fick allvarliga sjukdomar etc. Var lite som att det rasade överallt. Men det fanns inte tid till eftertanke utan det var stöd som gällde hela tiden.
När 2012 började så vågade jag inte uttala någon förväntan direkt och under påsken blev hunden akut sjuk vilket ledde till att vi fick avliva den. Den händelsen blev liksom en slutpunkt. Gissar att många människor har en yttersta gräns, där man känner att man inte tål mer. Lite som att stå ytterst på en klippa och man kan inte komma längre.
Så det kändes lite som att något tog slut där. Har aldrig någonsin känt att jag nåt den där yttersta gränsen. Är van att man kan bara man vill. Men orken var borta.

Så jag mera arbeta på utan ett egentligt mål. I mitt yrke hjälper jag folk så där fick det gå på rutin. Upplevde mig egentligen helt tom. Låter konstigt att skriva det så här efteråt men så var det.

Men sedan skaffade vi en ny hund. En prillig flatcoated som heter Cilla. Har skrivit om hennes bravader i andra inlägg. Det blev som en vändning. Det kändes lite ljusare. Eftersom Cilla är allmänt knäpp gick det inte att låta bli att skratta. Så glädjen kom tillbaka.

Tänk så härligt det är att skratta när det känns som att man glömt hur man gör.

Sommaren 2012 tog jag timeout i 6 veckor. Gjorde egentligen ingenting mer än umgicks med fru, hund och trädgården.
Att gräva i jorden, rasta prilliga hunden, klippa växter etc. gjorde att det blev allt ljusare inombords och att livet kändes ljust lockande igen. Det var lite som att livet trängde sig in via huden igen.

I familjen blev det i stort sett bara positiva besked och förändringar gällande sjukdomar och andra katastrofer.

Men det som blev svårt var att våga hoppas igen, att inte bli misstänksam mot morgondagen. Ungefär som att det kändes säkrare att blänga misstänksamt på kommande händelser i livet med tankar som: just nu ser det ju bra ut men man vet aldrig....

Det var i det läget jag skaffade akvarium igen. Eftersom hund och trädgård blev en väg tillbaka ville jag ha en trädgård även under vintern att pyssla om.

Successivt under hösten har pysslet med akvariet och pysslet med Zoopet blivit lite som en mental sjukgymnastik vilket tillsammans med andra bra händelser och insikter gjort att livet känns fantastiskt igen.

Så bra som det känns nu har det nog inte känts på de senaste 20 åren

Vilket känns överraskande. Att det även i ett nattsvart mörker kan finnas ljus och glädje alldeles runt hörnet. Tänk så det kan bli.Det går inte en timme utan att jag förundras över hur bra allt känns igen.

Så även om det känns lite läskigt vill jag säga att jag tror 2013 kommer att bli ett härligt år!

Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit!

Varma Nyårshälsningar från Johnny