Sitter hemma och tentapluggar, hela litteraturhistorien skall avklaras på fyra timmar kommande fredag. Tänk er ett spann på 3500 år, det har skrivits en del rätt stora saker som man bör veta om man är mig. Jag hoppas på ett smärre mirakel, det här är svårt och oändligt stort.

Vi har fått börja klä på oss ordentligt här hemma, varje morgon är ett spännande projekt då vi har en liten tjej på 3 år som kan allt själv. Hon är helt fantastisk och glädjen är total varje sekund, sekunder som lätt blir många när vi är stressade och skall fara mot våra jobb eller mot universitetet. Man får nog ändå njuta av att tiden upplevs oändlig på morgonen, då har vi helt enkelt mer tid ihop.

Så, dessa två saker är det som tar mest tid just nu men jag måste beröra eländet jag har i sovrummet. Jag startade upp ett malawikar för tre veckor sedan som är fullständigt belagt med kiselalger. Tålamodet är akvaristens viktigaste verktyg men här tryter det skall ni veta. Jag har fullt med fina malawiyngel som är vackra blå färgklickar i ett brunt landskap som ser ut att vara i klass med en leråker. Mekanisk rengöring och svordomar rätar förhoppningsvis ut problemet i slutändan.

Tänkte avsluta dagens bloggande med en dikt som passar dagen.

"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen" (Per Lagerkvist)