Min gode vän, den fenomenale gitarristen Mattias ”IA” Eklund, har inte det minsta intresse av gamla (värdefulla) gitarrer. Han bryr sig inte ett spår om vad gitarren heter, bara den funkar för hans behov. Jag däremot är en gitarrsamlare av klass och rang och kan gå runt på mässor och bara njuta av gamla godingar. Nuförtiden är det dock svårt att köpa något, därför att det kostar för mycket pengar – tur då att jag hunnit köpa en del gitarrer då det ännu var humana priser. Jakten på diverse gitarrer fortsätter ändå hela tiden. Man planerar för olika inköp – och detsamma gäller planering av akvarier och fiskar…
Jag kan ju säga direkt att jag har finansierat merparten av min akvaristik genom att sälja en del gitarrer.

Du har säkert, precis som jag, känt den där lite tomma känslan när ett långt och ihärdigt akvarieprojekt liksom stannar upp och man känner sig… klar.
Vi är alla olika och jag tror att exemplet med gitarrerna ovan kan överföras på akvariehållning. Det finns de som har, kanske ett eller två kar, och hela tiden jobbar med dessa. Mitt intresse är mer som ett ”samlande”, jag vill ha många burkar och fiskar – och liksom bara ha dom ståendes och gåendes.
När jag startat upp ett kar och detta har satt sig och fungerar, så brukar jag låta det vara, i stort sett, ifred. För min del bli det bäst resultat på det viset.

Några av er som läser detta vet säkert att jag för lite mer än ett år sedan drog igång ett 960-liters Tanganyikaprojekt. Tråden där jag beskriver detta projekt har ju blivit ganska populär och renderade till och med ett Zoopet Väst-besök. Detta var mycket smickrande och bidrog ju såklart till att man kände en tillfredställelse med vad man åstadkommit. Faktum är dock att redan vid Z-träffen så var jag tveksam till hur länge till jag skulle känna att projektet var ”intressant”. Redan då infann sig den där känslan av att; Jaha – nu är det gjort… vad skall jag ta tag i nu då?


Nu har det gått ett år sedan Zoopet var här och tittade på 960-karet och de andra burkarna – och jag har låtit detta kar vara ifred. Det har fått puttra på i lugn och ro och faktiskt blivit riktigt lyckat. Fiskarna förökar sig, trivs och mår bra – och vilken akvariefantast som helst skulle nog tycka att det var rena döden att stoppa projektet, riva upp allt och börja på något nytt. Det strider mot alla principer – även mina egna… ändå är det detta jag skall göra nu…

Jag har ju ”hintat” lite i en del trådar om att jag är på gång med en make-over. Idén är ju egentligen helt pajasknasig – men faktum är att projektet känns mer än klart… det kan inte hända så mycket mer nu…
Först hade jag tänkt låta Troffarna gå kvar, i stort sett, ensamma. Sedan den faktor att vi kollar på hus, fick mig att tänka på att karet ändå skall säljas vid flytt-tillfället – och då tänkte jag som så att jag skulle dra ur allt – och börja om med ett litet ”enkelt” CA-projekt tills vidare.
Härom kvällen satt jag och tittade på Troffarna och kände bara att; näääähhhh, det går inte – troffarna är så jädra sköna att jag bara måste behålla dom.
Jag snackade lite med Ansjo om detta, och till och med han, som är rätt ombytlig av sig, tycker att jag är en riktig velepellle.

Nu är det i alla fall som det är – imorgon onsdag rivs hela klabbet ut och fiskarna skall få flytta till några fina Tanganyika-kar hos min lokale zoohandlare, här i Torslanda.
Jag har (ytterligare en gång) bestämt mig för att behålla troffarna och att skapa en karg, men trivsam Troffe-miljö i detta stora kar – jag tror det kommer att bli fint.

Trots att man har skaffat sig ett ”akvarielugn” och en stor skopa tålamod – så finns ändå den där grejen att; vägen till målet är det viktiga och roliga. Hur knasigt det än kan låta har jag nu blivit sugen på att ”möblera om” i burken – och jag tror inte att jag är ensam om att lite då och då känna såhär.