Malar - Allmänt

Denna avdelning är uppdelad i tre olika delar - först en allmän beskrivning av gruppen malar som följer nedan.

Därefter en beskrivning av gruppen "Corydoras". I denna grupp (som döpts efter det populäraste släktet inom gruppen) ingår medlemmarna i familjen Callichthyidae. Dessa fiskar har inga fjäll utan istället skyddas deras kropp av stora "benplattor" under huden.

Callichthyidae kan delas upp i två underfamiljer: Callichthyinae och Corydoradinae.
Callichthyinae innehåller släktena Hoplosternum, Dianema och Callichthys.

Corydoradinae innehåller släktena Aspidoras, Brochis
och Corydoras. Eftersom det skiljer sig en hel del mellan dessa bägge underfamiljer, har vi valt att behandla dem separat.

Gå vidare direkt till Callichthyinae
Gå vidare direkt till Corydoradinae

	Den gigantiska red tail-malen (Phractocephalus hemioliopterus) hör inte hemma i akvarier. Fotot visar ett halvvuxet exemplar som är på väg till en djurpark.

Allmän beskrivning av malar
De flesta akvarier innehåller en eller flera malar och anledningen till att de placeras där, är oftast att de betraktas som "renhållningsarbetare", något som åtminstone delvis är korrekt. Det finns mängder av mal-arter (Siluriformes) världen runt, men de är vanligast i Sydamerika och Afrika. Faktum är att det finns mer än 2400 arter. De varierar från pyttesmå malar som pygmépansarmalen (Corydoras pygmaeus) till den mer än meterlånga red-tail malen (Phractocephalus hemioliopterus). Den senare arten är en rovfisk och är knappast lämplig i akvarium.

 

 

	Alla malar har skäggtömmar (känselspröt). På engelska kallas malar för "catfishes" med tanke på att dessa spröt påminner om kattens morrhår. Fotot visar Auchenoglanis occidentalis.

Malarna har till skillnad från de flesta andra fiskar inga fjäll, istället är deras hud antingen "naken" eller skyddas av bensköldar. Alla arter har skäggtömmar (känselspröt som finns runt munnen). Hos en del arter är de mycket långa och smäckra som "morrhåren" på en katt. På engelska kallas alla malar för "catfishes" med tanke på "morrhåren". Dessa känselspröt är täckta med känsel- och smaklökar som gör att malen kan upptäcka föda, antingen genom direkt kontakt eller genom att "lukta" sig fram i vattnet. De kan också upptäcka andra fiskar med samma metod. Hos många arter har de bärande fenstrålarna i bröst- och ryggfenor omvandlats till styva taggar som hos vissa av dem är försedda med giftkörtlar som innehåller giftämnet siluridotoxin. De är dock väldigt få av de malar som förekommer i handeln som har giftkörtlar.

Malarna kan delas in i ett stort antal grupper. De grupper som är vanligast som akvariefiskar är "pansarmalarna" (t.ex. Corydoras) och "harneskmalarna" (Loricariidae). De senare är också allmänt kända som "sugmalar". Båda dessa grupper kommer från Sydamerika. Synodontis-arterna som kommer från Afrika, är också ganska vanliga.

Det är relativt få malarter som odlas och lekbeteendet varierar högst avsevärt mellan de olika malarterna, men vanligast är romspridare men även andra former av yngelvårdnad förekommer, som t.ex. skumbobyggare och munruvare.

	En i handeln mycket vanlig mal är den lilla metallpansarmalen (Corydoras aenus) som i likhet med andra Corydoras är en stimfisk.

De flesta malar är något av ensamvargar (som ofta är rovfiskar) i akvariet men det finns också en del stimlevande arter och släkten, som t.ex. Corydoras och glasmalarna (ex. Kryptopterus minor).

I regel håller man malar tillsammans med andra sorters fiskar, vilket bara är bra eftersom de i naturen lever ihop med andra fiskar. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att många malar är nattaktiva, vilket innebär att akvariet måste innehålla gömställen som de kan dra sig tillbaka till under dagen. Man kan skapa gömställen med hjälp av rötter eller stenar, men även växter kan utgöra skydd för dem.

Vid matning är det viktigt att komma ihåg att många malar är nattaktiva. Lämpligast matar man dessa fiskar genom att lägga några maltabletter (som sjunker) i akvariet (alltid i samma hörn) strax efter att ljuset i akvariet släckts för natten. Även om det är sant att många malar är bra renhållningsarbetare i akvariet, är det fel att förutsätta att de enbart kan leva på överblivet foder och alger. I handeln finns det många bra maltabletter till såväl de arter som är algätande och de som plockar från botten (t.ex. Corydoras).

	Malar är ofta bottenlevande och nattaktiva och behöver därför speciellt foder för att inte tyna bort. Tänk dock på att olika malar har olika behov, de algätande behöver foder med vegetabiliskt innehåll, rovfiskarna med animaliskt innehåll.

Vilka andra fiskar man kan hålla ihop med malar, varierar naturligtvis oerhört mycket beroende av vilken mal-art det rör sig om. Många gånger kan det vara ett problem att se till att malarna får tillräcklig med mat då de helst ligger och trycker. Anledningen till att de gör så, är en betingad reflex att skydda sig mot rovfiskar. Ett knep kan då vara att hålla dem ihop med ett tetrastim. När man matar beger sig tetrorna snabbt till ytan för att äta och detta fungerar som en signal till malarna att också börja söka efter mat. De bottenlevande malarna tycks reagera på de fiskar som håller till högre upp i akvariet och sannolikt uppfattar malarna tetrornas "nonchalans" mot "potentiella rovfiskar" när de äter som en signal att kusten är "klar". Arter som hålls i akvarium för detta ändamål kallas av många för "dither fishes" (ungefär "nerviga" fiskar).

 

	Ancistrus-malarna är mycket populära algätande fiskar. Fotot visar Ancistrus ranunculus.

En del mal-arter (speciellt Loricariidae-gruppen) lever av alger i akvariet och bör därför finnas med redan när akvariet startas upp. Många andra arter plockar överblivet foder från botten och hjälper på detta sätt till att hålla akvariet rent. Malar är inte bara nyttiga i akvariet utan är även mycket intressanta och detta är ytterligare ett skäl att skaffa några. En annan fördel är att de ofta håller till nära akvariets botten, ett område som andra akvariefiskar sällan befinner sig i.

Malar är oftast ganska anpassningsbara vad gäller vattenvärden och tolererar ett relativt brett spektrum på pH, hårdhet och temperatur. De flesta arter föredrar dock ett relativt neutralt vatten (pH 6.5-7.4) och en temperatur på 23-26°C, medan arterna från bl.a. Malawi- och Tanganyika-sjöarna föredrar ett mer alkaliskt vatten.