Bäst är att odla de så kallade vinglösa varianterna framtagna för vetenskapliga experiment. En del stammar har dock vingar som är odugliga för flygning. Bananflugan blir ung 2-3 mm lång och är det levande foder som mest liknar det som de flesta killis livnär sej på i naturen.
Det finns många olika metoder att odla dem. Själv har jag använt tre olika varianter och tar här upp två av dem. De senaste åren har jag använt en jästbaserad kultur.

Nu använder jag mej av kulturer som bygger på en jästlösning. Jag använder 50 cl en-gångs plastglas och som lock hushållspapper med gummisnodd. Bara att slänga bort kulturen när den inte producerar tillräckligt eller börjar lukta dåligt. Receptet är 1 paket färskjäst nedmixat i 1 dl lösning av ättika på 5-6% och 2 tsk socker. Man rör också ner lagom med bomull så att allt inte flyter omkring och sätter dit några bitar äggkartong (t ex) för flugorna att sitta på. Och tillsätter flugor givetvis. Fördelarna med den här metoden är att vilda frukflugor inte är så intresserade av att hoppa in och att det aldrig blir några problem med mögel. Efter två veckor i rumstemperatur kan man börja mata med flugorna och man brukar då samtidigt sätta en ny kultur. Själv har jag alltid två linjer på gång som växelvis sätts om. Ställer man kulturen kyligt tar det längre tid för flugorna att att utvecklas, vilket man kan utnyttja vid längre frånvaro. Man matar genom att hälla ut bananflugorna på vattenytan. Flugorna är ett mycket stimulerande foder genom sina rörelser på vattenytan. En del killis ålar sej även runt ovanpå flytväxterna för att jaga bananflugorna. Små killis/arter har dock svårt att ta bananflugor.
Det finns också en snabbmetod byggd på ströbröd för odling. Man rör ihop ½ dl ströbröd, 2 tsk socker, minimalt med torrjäst samt dito bensoat (konserveringsmedel). Sedan tar man ung 2 msk vatten och rör ihop det hela. Det skall klibba fast på skeden.

Bilderna visar en färsk kultur samt tre kulturer drygt 2 veckor, 1 vecka samt den färska.
Bifogade filer