De senaste veckorna har det funnits gott om både vita och svarta mygglarver vilket passar bra för de elongatusyngel som kläcktes för två veckor sedan. Hoppet är ännu inte ute om att få ihop ett par och därmed förhoppningsvis nya ägg. Men äggen är verkligen svårkläckta. De här elongatusggen var lagda i juli förra året och fortfarande finns okläckta ägg kvar efter fyra kläckningar (och då har jag även trixat med djupkläckning).

När kan man förresten säga att man lyckas hålla en art? Om man köpt ett lekpar och får ägg av dem måste nog äran till största delen gå till den som drog upp lekparet från början. Med andra ord skall man själv dra upp minst ett lekpar som lägger ägg för att kunna påstå att man lyckats med arten ifråga. Om man köpt ägg av en art måste man dra upp dem till fisk och från dem få nya viabla ägg. Och gärna i flera generationer. Med elongatus har jag tidigare lyckats ett varv i alla fall, men den är krävande bl a när det gäller maten – helst mängder av levande fisk i lagom storlek. Det sägs att man bara hittar ett fullvuxet par per damm av elongatusen. Mygglarver går bra när dom är små och ibland har det gått det bra med metmask när dom växer till. Just nu tar de största metmask men med tvekan. Vid tidigare försök har jag lyckats lura i dem frysräkor, men inte den här gången. Och lägg därtill problemet med alla dessa bottenhoppare så inser man att det kan bli svårt. De flesta ägg som kläcks av austrolebias blir tyvärr bottenhoppare (bellysliders) vilket givetvis gör det hela lite svårare. Jag vill dock försöka mer med austrolebias i fortsättningen eftersom de är mer anpassade till det lite kyligare vatten som jag har inomhus vinter och utomhus sommar.

Om jag lyckats med killis? Jag har i alla fall sex årstidsarter som jag nu hållit i närmare tio generationer.

Bilden visar en ett år gammal elongatushanne i min rustadamm för några år sedan. Ursäkta grillaskan.
Bifogade filer