Dammar med utter, bäver och fåglar... som vi inte såg svansen av, medan därimot sälarna inte hade något emot att sticka upp nosen och simma rakt mot oss (till barnens förtjusnng).
En nos, vars näsborrar stängdes på sekunden när sälen försvann under ytan och var borta... för att dyka upp någon annanstans i dammen. Ibland dök den upp utan förvarning, mer oftast såg man små svallvågor innan...
Gråsälen eller knubbsäl...
... vet inte vilken art det var som råkade fastnade på bilden, för båda finns i parken... men jag tror det är en vanlig gråsäl, vilket är vår största och vanligaste sälart.
"Tittut!"
I det fria lever den främst i yttersta havsbandet, och är kapabla att dyka ner till 100 m djup och stanna där i 20 min.
Vid säldammen fanns en liten läktare med plats för 10-15 personer... som några av barnen knappt ville lämna. De hade kunnat sitta där länge, och tyst spana ut över dammen...
Storken... en myt omspunnen fågel
Sägnen om att det är storken som kommer med spädbarn är en flera hundra år gammal tysk historia... kanske bottnar den i att storken återvänder till samma områden 9 månader efter midsommar!
I Grekland ansågs den också vara ett gott tecken, pga att den troddes ta hand om gamla föräldrar...
I Norden hade storken sin storhetstid kring sekelskiftet 17- till 1800-tal, då det fanns minst 1000 par i Sverige. I Danmark fanns vid samma tid, tex 64 par vid en prästgård i Randers.
Vid halva 1800-talet fanns en koloni på 80 bon utanför Tomelilla i Skåne, och det fanns även några par i Halland, Bohuslän och Västergötland.
Vad som sedan hände runt 1856 är oklart, men antalet storkar i Nordeuropa sjönk drastiskt. Någon form av katastrof inträffade, och på tex Skabersjö gods, där det fram till 1870-talet funnits 12-15 bon, fanns 1892 endast 2 bon kvar...
De två sista storkungar som kläckts vilt i Sverige och nådde flygålder, föddes 1951 vid ett bo på Karups Gård i Skåne.
Ett svenska storkprojekt startades 1979 av Institutet för Vatten och Luftvårdsforskning med 15 st storkar från Schweiz. Nu finns sju olika hägn, varav hägnet i Skånes Djurpark är ett... Läs mer här http://www.skof.se/stork/index.shtml
Jag var sist att lämna säldammen och hade - förutom några snackesaliga barn (varav en berättade att hans ben var jättetrötta) - hela flocken framför mig, när jag nåddes av ryktet att det satt en stor fågel på ett tak. En fågel som inte var riktig... Äh, tror inte de har konstgjorda fåglar på en djurpark... men jo; barnen var helt säkra, för den rörde sig inte!
"Konstgjord?"
Den "konstgjorda" fåglen visade sig vara en livslevande stork, även om den stod väldigt stilla i boet. Den första jag någonsin sett, och förmodligen den första som barnet sett... så de trodde mig inte riktigt när jag påstod att det var en riktig fågel. En fågel som enligt sagorna kommer flygade med bebisar...
"Bebisar? Nähä, du!"
Bebisar? Nu hade fröken blivet knäpp på rktigt... och tvivlet lyste ur deras ögon vid mitt påståede. De övergick raskt till att med skräckblandad förtjusning beundra Linderödsgalten istället
. Vilka huggtänder och kolla! Småkillarna höll på att fnittra ihjäl sig över galtens välutrustade bakdel, och var inte ett dugg mottagliga när jag pekade på en stor fransig fågel som cirklade högt upp över oss.
En fågel - vars klapprande näbb fick "den konstgjorda" pippin på taket att skaka loss fjädrarna och svara med några klapp - som några sekunder senare landade som en helikopter i boet.
Det är bara att konstatera... parkens fåglar stod lågt i kurs hos barnen!
"Klapper, klapper, klapper..."
Linderödsgris...
Linderödsgrisen är en gammal lantras som återupptäcktes 1950 på en gård i Linderöd. De är rosa eller bruna, med svarta fläckar över hela kroppen och mer långbenta, spetshuvade och något slankare än "vanliga" grisar... och galten är precis lika ful som hos en "vanlig" tam (eller vild) dito.
De är allätare, som gillar att böka i marken efter rötter och ollon och de mycket sällskapliga.
I hela Skåne finns bara cirka 100 djur och därför planeras avelsarbetet noggrant.
Jämtlandsget...
Jämtlandsgetter är oftas helvita, men det finns även svarta, grå eller bruna... och de gick i en hage med bla får.
Hit in kunde man gå och klappa djuren, om man ville... vilket några barn gjorde, men de flesta slogs sig ner vid bänkarna och borden utanför hägnet. Har man gått ungefär tre kilometer står en sittplats högre i kurs än att en get... även om de var väldigt söta
!Glass för en tjuga...
Hade det inte varit för att alla skulle få välja en valfri glass (nåja... för max 20 kronor) uppe i shoppen, så hade nog en del suttit kvar än... men löfte om en glass kan göra underverk på trötta ben.
Att i tiogrupper springa upp för trappan och välja en glass gick i raketfart... att sedan springa ner till kompisarna och förevisa vilken glass man valt, gick om möjligt ännu fortare (nopp, ingen glass gick förlorad).
Svenska ormar och grodor...
Dessa fanns i terrarium i ett eget hus brevid bänkarna där vi åt glass... så de tittade vi på - några i taget. Barnen - de som ville och vågade gå in där - tyckte det var väldigt spännande med ormar, grodor och bi bakom glas... men jag blev lite besviken.
Inredningen i terrariumen var det inget fel på, men varför i helafriden ha akvarieplancher som bakgrund... dessutom fällda plancher som var mer blå än gröna
. ----------------------------------------------------------------
Betyg...
Parken får nio poäng av tio möjliga av mig
!+ Inträdet var en chock, men en possitiv sådan... tror inte vi betalade mycket mer än 400 kronor för hela gänget. Inte konstigt (men sorgligt) att man sedan läser följande: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mi...rk_7341682.svd
+ Skrindor att hyra...
+ De iordningstälda grillplatserna var väldigt fina och genomtänkta...
- Bakgrunderna i terrariumen...
- Att det var så svårt att hitta vatten till den medhavda outspädda saften...
Summa sumarum... Skånes Djurpark är väl värt ett besök!
Storkar (liksom kajor och vindfljöjlar) passar bättre på grannens tak... så man kan titta på dem utan att gå ut.
Djuren såg välmående ut... och en blek akvarieaffisch lider knappast ormarna och grodorna av